Nej, jag anpassar mig inte

I dag lämnar jag Miljöpartiet och går med i Feministiskt initiativ.

Samtidigt kommer den största delen av min aktivism att läggas utomparlamentariskt.

Miljöpartiet har blivit en del av det politiska etablissemanget som det bildades som en kritik mot. I dag är Miljöpartiet ett parti som verkar tro blint på att de uppnår reell förändring enbart genom riksdags- och regeringsbeslut. Jag undrar då om det egentligen är folkrörelser eller politiker som fört fram kampen för feminism, antirasism, homo-, bi- och transpersoners rättigheter?

Utomparlamentariska krafter får oftast kämpa i minst 15 år i en lika rättsfråga tills politikerna slutar utgöra bromsklossar och vågar trycka på ja-knappen i riksdagen. Kanske är riksdagen trots allt inte det främsta forumet för förändring? Jag är åtminstone övertygad om att jag gör mer skillnad genom att tända en persons engagemang än genom att värva tio röster till ett parti.

Min kritik mot Miljöpartiet handlar även om sakpolitik. MP har alltför ofta en bristande maktanalys. Många inom partiet förnekar att det finns ett klassförtryck och man pratar hellre om småföretagen än om klass. Fi grundar sig snarare på en maktanalys där vi erkänner samtliga förtryck och ser att de samverkar. Detta kallas för intersektionalitet och innebär att vi ser och motverkar diskriminering på grund av klass, kön, sexualitet, könsidentitet, etnicitet, ålder, funktion med mera.

Min kritik grundar sig också i att Miljöpartiet inte driver feminism särskilt hårt och har en ofta bristande feministisk maktanalys. Varför skulle de annars vägra införa en delad föräldraförsäkring så att barnuppfostran slutar vara huvudsakligen kvinnans ansvar?

Och hur kan ett parti som kallar sig feministiskt vilja införa barntidsförslaget, ett vårdnadsbidrag light, som kommer att leda till att än fler kvinnor jobbar deltid, medan män fortsätter jobba heltid.

Feministiskt initiativ är konsekvent feministiskt i dessa frågor. Samtidigt läggs ett feministiskt perspektiv på frågor som länge varit mina gröna hjärtefrågor. Det gäller till exempel klimatfrågan, då män kör mest bil och äter mest kött. Män står i snitt för tre gånger mer utsläpp än kvinnor. Det handlar också om globala rättvisefrågor, då kvinnor (över 50 procent av befolkningen) äger bara 1 procent av världens tillgångar.

Könsmaktordningen är så djupt ingraverad i vår kultur att de flesta inte märker av den. Kvinnor utgör 50 procent av befolkningen men man skulle kunna tro att de är 5–10 procent när man ser vilka som blir bolagschefer eller lyfts fram som stora musik- och filmskapare, geniala forskare och experter i tv.

Ingen ideologi kan påstås vara heltäckande, men feminismen är lika heltäckande som socialismen och liberalismen.

Rösta på Fi i EU-valet den 7 juni. Gudrun Schyman kommer att göra ett fantastiskt jobb i Bryssel. EU-parlamentet består till 70 procent av män och om det finns någon som klarar av att välta den gubbhyllan så är det Gudrun.

Medierna rapporterar mycket om Sverigedemokraterna, men lite om Feministiskt initiativ. Lyfter de främlingsfientliga, men tystar feministerna. Kanske för att medier enbart tänker på att sälja lösnummer och struntar i att ta ansvar för demokratin?

Den största delen av min aktivism kommer att läggas på det utomparlamentariska. Få folk att tänka till kring varför vi delar upp människor i ”män” och ”kvinnor”. Varför vi går med på ett könsapart­heidssystem som berövar oss friheten att utvecklas som människor. Varför en bög klädd i rosa provocerar vissa så mycket att de mördar honom och varför det sägs vara onaturligt för en kvinna att inte raka sig under armarna.

Inom partipolitiken medietränades jag till att ha så slätstrukna kläder som möjligt. Heterosexuellt manliga attribut som svart kavaj, för om jag avvek för mycket så skulle ”folk” inte lyssna på vad jag hade att säga. Då köpte jag det.

Men sedan frågade jag mig om det är en gångbar strategi att anpassa sig efter rådande normer när målet är att krossa dem.

Nej, det är det inte, och mitt nya motto lyder: We’re here, we’re queer, get used to it.