Vakter får alltid rätt

  Än en gång försöker jag formulera ett inlägg i den landsomfattande debatten kring ordningsvakter och krogvåld. Att vara känslomässigt involverad i en process som i den jag är, gör inte saken lätt.

Jag och flera med mig som upplevt liknande situationer vet att den kritik som riktats mot många ordningsvakter är allt utom obefogad, som det har påståtts.

Det har också uttrycks att ordningsvakterna har en mycket hög kompetens, vilket jag tycker rimmar dåligt med den två veckors utbildning som ligger till grund för deras arbete. Kompetensen är enligt mig mycket bristfällig och det är knappast av en slump som kritik riktas mot krogvakters uppenbara maktmissbruk landet över.

Jag ska alltså upp i rättegång i dag, åtalad för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Åtalad och snart dömd. Därom inga tvivel.

Det finns ingen chans till upprättelse i ett fall som detta. Min advokat har själv helt objektivt konstaterat att ”det skulle inte hjälpa om jag så satte Gud Fader själv i vittnesbåset, polis och vakter får alltid rätt”.

Vår uppgift blir således att nyansera bilden av vad som skett, att få historien berättad sådan den är. Men jag har förstått ett: det kommer aldrig att handla om rättvisa.

Allt började en sen kväll för drygt två år sedan, på väg in till klubb Dragonen i Umeå.

Det första i en rad av misstag vi (jag och min pojkvän) gjorde den kvällen var att göra entré genom fel ingång, nämligen den avsedd för vip-gäster. Något som inte någonstans indikerades.

I mötet med vakterna uppstod därav en diskussion, för att fatta mig kort.

Vi beslutade oss för att lämna stället och på väg ut vänder sig min pojkvän om och gör en gest med långfingret. En laddad gest. Ett misstag, dumt, men såvitt jag vet inte olagligt.

Ett kort ögonblick efteråt är han nere på golvet. Jag hinner inte notera något annat än att det gick fort, och rädslan som syntes i hans ansikte.

Därefter uppstår ett tumult som är svårt att beskriva. Det hela slutar med att vi båda ligger på mage, vända bort från varandra, rädda naturligtvis och nertryckta i ett golv av klinkers i ett slutet rum. Armarna i handfängsel på ryggen, benen böjda bakåt och vakten ovanpå som med hela sin tyngd trycker sitt knä i ryggen på mig och skriker: ”Vad går du på? Vad har du tagit?”

Jag ligger still, länge. Jag trodde jag skulle kräkas. Jag minns att jag tänkte att jag hellre ville att han skulle ta upp mig och slå till, för den smärta som uppstod efter att så länge blivit pressad mot det hårda golvet blev outhärdlig. Men det är klart, det syns inte efteråt.

När polisen väl kom till platsen tog en av dem av mina handbojor, såg på mig och presenterade sig. Då brast det och jag började gråta uppgivet. Han tittade på mig och jag såg att han såg att jag inte utgjorde något hot. Varför såg ingen annan det?

Men den viktigare frågan är: kommer han nu att kunna ta parti mot vakterna och vittna om detta för mig i rätten? Jag vågar inte hoppas.

Jag antar att det knappast förvånar att den anmälan vi gjorde mot vakterna aldrig ledde till förundersökning. Att jag blivit kränkt, frihetsberövad och misshandlad kommer aldrig att spela någon roll för någon annan än mig själv. Rätten har gett ordningsvakter rätten att i sin yrkesutövning överskrida alla gränser för våld utan att bli fällda.

Om man som ordningsvakt hellre tar till våld än pratar med människor, då är frågan om man ska ha ett sådant yrke.

Om man inte kan avgöra huruvida någon är glad, rädd eller drogpåverkad, då är frågan om man ska ha ett sådant yrke.

Om man är mer intresserad av att få skadestånd än rättvisa, då är frågan? ja, ni förstår.

Men de har ett sådant yrke och är därmed betrodda med en högre trovärdighet än jag.

Men detta, deras formellt goda omdöme, bör i allra högsta grad ifrågasättas i varje enskilt fall. Annars är vi inte, och kan aldrig bli, lika inför lagen.