Följ Obama ut ur krisen

Världen har drabbats av en allvarlig ekonomisk kris. Toppmöten och ständiga utspel om ny ekonomisk politik avlöser varandra, men krisens vändpunkt skjuts hela tiden längre fram i tiden.

Även Sverige har drabbats hårt. Ökande arbetslöshet, negativ tillväxt, krympande näringsliv och en offentlig välfärd som försvagas av minskade skatteintäkter.

Förenklat kan man välja mellan tre typer av ekonomisk politik – med enorma skillnader i utfall.

Den första, ”McCainmetoden”, innebär att staten inte spelar någon egen roll för att lösa krisen – särskilt inte om det krävs att man finansierar åtaganden med skattepengar. Synsättet präglar de amerikanska republikanerna och en del europeiska länder.

Den andra, ”Bushmetoden”, motsvaras i Sverige närmast av vad som kan kallas för ”Reinfeldtmetoden” och innebär att man gör lite grand men inbillar sig själv och omvärlden att man storsatsar. När Bush i fjol använde metoden trodde han sig kunna överbrygga krisen med skattesänkningar till företag och hushåll – en metod som visade sig helt misslyckad.

Den tredje, ”Obamametoden”, innebär en proaktiv politik med omfattande statliga stimulanser för att få fram fler jobb, ökad trygghet och förbättrad framtidstro. Tidiga, tillfälliga och tillräckliga insatser riktas främst in på jobbskapande. Effekten blir starkt positiv på efterfrågan, på företags och kommuners ekonomi och därmed på arbetslösheten.

Erfarenheterna visar att McCainmetoden inte fungerar som krislösning. Trots passiviteten tvingas samhället bära enorma sociala och ekonomiska kostnader genom att arbetslösheten stiger våldsamt och skatteinkomsterna faller.

Inte heller den andra vägen, Bush- eller Reinfeldtmetoden, är effektiv. Den ger små effekter på tillväxt och jobbskapande, men stora kostnader för folkhushållet. Effekten av varje satsad krona blir liten och åtgärderna kommer för sent för att få effekt när de behövs som mest.

Det är slående hur olika effekt samma satsade belopp kan få. Om en regering ska satsa åtskilliga miljarder av skattepengar är det därför centralt att de används på rätt sätt.

Obamametodens stora stimulanser till offentliga verksamheter och byggande i kombination med offensiva satsningar på energisparande, investeringar och infrastruktur ger stora så kallade multiplikatoreffekter, det vill säga väldigt mycket tillbaka på varje satsad slant. Sverige har omfattande investeringsbehov inom infrastruktur och miljö. Att låta dessa projekt vänta tills vi har tagit oss ur krisen är att slösa bort våra skattemedel.

Detta är pudelns kärna. Åtgärder ska inte mätas enbart i kronor eller dollar, därför att olika statsutgifter har helt olika stimulanseffekt. Stora riktade statliga stimulanspaket belastar de offentliga finanserna kortsiktigt lika mycket som att inte göra något alls eller göra fel saker, men ger färre arbetslösa, högre välfärd i kommunerna och mer konkurrenskraftiga företag.

Sverige kommer att ta sig ur krisen förr eller senare, men för att det ska ske på ett sådant sätt att det inte försvagar svensk ekonomi och välfärd, måste passiviteten brytas. Då behövs omfattande insatser som har stark jobbeffekt och inte främst läcker ut i ökat sparande eller import. Det är till exempel väldigt effektivt just nu att satsa på kommunerna så att de kan behålla sysselsättning och kvalitet på välfärdstjänsterna. Kommunsektorn måste därför snabbt kompenseras för det skattebortfall krisen medför.

Många av dem som förlorar jobbet kommer att behöva ekonomiskt stöd för vidareutbildning så att de inte halkar efter när jobben kommer. Samtidigt måste arbetslöshetsförsäkringen förbättras. När arbetslöshet är ett reellt hot för allt fler och dessutom skulle kunna innebära ekonomisk katastrof, blir det rationellt att spara mera och motsätta sig förändringar.

De som omfattas av arbetslöshetsförsäkringen i Sverige har numera den sämsta ersättningen i Norden. Den ekonomiska politiken har dessutom lett till att runt 500 000 fler har lämnat försäkringen. Nu behövs helt enkelt en mycket effektivare politik mot krisen – en svensk Obamamodell!