Här säljs unga flickor

I förra veckan såg jag utställningen ”Trafficking” på Etnografiska museet. Trafficking, det vill säga människohandel med framför allt kvinnor och barn och i framför allt sexuella syften, ligger på tredje plats i den globala kriminella världen, efter handeln med vapen och narkotika.

Jakten på och straffen mot vapen- och narkotikahandlare är högt prioriterade, medan mycket litet görs mot handeln med människor. FN beräknar att mer än 700 000 människor säljs jorden runt varje år och det är en handel som ständigt ökar. Det är en extremt lönsam affär, då ju människor till skillnad mot till exempel narkotika kan säljas om och om igen.

Polisen beräknar att 400–600 människor säljs till Sverige årligen. De flesta kommer från Ryssland och de baltiska länderna. Ungefär hälften av dessa barn och kvinnor kommer till Stockholmsområdet, ofta med båt från Baltikum. Flickorna och kvinnorna hamnar sen i låsta lägenheter och tvingas ta emot upp till 30 kunder per dag. Det kan finnas en traffickerad flicka eller kvinna i din egen port!

Det är en mörk och sorgsen bild av världen och av män utställningen förmedlar. Utan män som köper sex av förslavade barn och kvinnor, ingen trafficking. Etnografiska gör en god samhällelig insats för att sprida information om denna smutsiga handel. Något hoppfullt var montern om polisens och olika organisationers arbete mot trafficking. Det görs trots allt något, även om det känns som droppar i oceanen.

Då jag och min familj skulle till Riga med Silja Line dagen därpå, fäste jag mig vid Siljas information om sitt pågående arbete. Personalen på båtarna är utbildad och uppmärksam på situationen, bra!

Så åker vi iväg, jag, min man, vår 13-åriga dotter och hennes kompis. Flickorna är som tjejer i den åldern och vill utforska på egen hand. Friheten varade dock inte länge. Redan efter middagen var många (män) berusade och uppvaktningen av våra unga flickor började.

Att vara flicka, kvinna, innebär att inse att rörelsefriheten i samhället är begränsad, och det gäller i allra högsta grad på Silja Lines Riga-färja. Tjejerna kunde inte röra sig ensamma utan tafsande händer och oanständiga förslag. De blev till sist så äcklade och rädda att de valde varandras sällskap i hytten i stället. Då slapp de tack och lov att se vad som utspelade sig senare under kvällen.

På diskoteket, framför alla vanliga båtresenärers ögon, pågick en helt öppen prostitution. Vi såg (minst) två stycken lettiska flickor i 16–17-årsåldern gå iväg med män, komma tillbaka och gå iväg med nya kunder. Hallicken, en slickad man 30-årsåldern, gjorde öppet upp affärerna med kunderna och bläddrade ogenerat i sedelbuntarna.

Flickorna, i stort sett oklädda, var drogpåverkade och helt bortom medvetenhet.

Och kunderna? Tja, din pappa, din brorsa, din kollega, din granne. Vanliga män du ser varje dag. Olika åldrar, olika samhällsklasser. Det gemensamma är förstås deras förvrängda syn på flickor, kvinnor och sex.

Vad gör man då som medborgare? Man blir upprörd, arg. Man vill agera. Man vill rädda flickorna och se hallicken och kunderna bakom lås och bom! Någon vakt eller annan överordnad person fanns inte. Enda personalen i närheten var bartendern, som inte visade intresse.

Vi gjorde till slut som våra tonårsflickor, resignerade inför äcklet och gick till hytten.

Vi hade en fin resa, men köttmarknaden har etsats fast i minnet. 13-åriga flickor kan inte strosa fritt och sexhandeln med lettiska tonåringar sker öppet. På båtarna finns inga vakter, inga poliser som registrerar handeln, ingen utbildad och uppmärksam personal.

Vi vet problemet, vi känner till sextrafiken mellan Baltikum och Sverige, vi vet att drogade tonårsflickor tvingas prostituera sig på Siljas båtar, vi vet att unga flickor blir sextrakasserade av berusade passagerare. Om Silja Line – och polisen – verkligen vill komma åt problemet med trafficking, måste de sluta hyckla och börja agera.