Världens fattigaste behöver vassare bistånd

Tänk dig att nittio procent av alla mediciner som Apoteket sålde vore helt otestade. Eller att det vore omöjligt att veta om elever lär sig något i skolorna. Sveriges hjälp till de allra fattigaste i världen fungerar faktiskt så. Tidigare rapporter om oegentligheter i biståndsutbetalningar har ofta tolkats som enskilda misstag i Sidas arbete. En ny, omfattande, genomgång av Sidas utbetalningar som jag genomfört med hjälp av konsultföretaget WSP visar i stället att det i själva verket är satt i system. Nästan alla pengar som Sida betalar ut ges på sätt som är omöjliga att utvärdera. Ändå är det inte särskilt svårt att ge bistånd så att man efteråt vet hur det har fungerat. Det handlar om att sätta upp mål, och att lägga upp projekt så att utfallet kan jämföras med andra projekt eller med att inte göra något alls.

Sida har till exempel genom åren finansierat åtskilliga skolor runtom i världen utan att utvärdera. Nu visar utvärderingar från andra länder att effekten av biståndet ofta är ganska liten, om det inte kompletteras med olika metoder för att säkerställa lärarnas närvaro och exempelvis avmaskningmediciner som ökar barnens närvaro. Sådant upptäcks emellertid aldrig av Sida, eftersom projekten inte kan utvärderas.

Av det slumpmässiga stickprov på 108 projekt som konsultföretaget WSP nyligen har granskat kunde Sida inte hitta sina egna underlagsdokument för 33 projekt under de tre månaderna som vi försökte få ut dem. Av de återstående 75 projekten fanns en omfattande dokumentation och beskrivning av seminarier och annat som hade genomförts, men enbart i tio procent av fallen fanns ett tydligt mål för effekten som skulle uppnås.

Inte ett enda projekt hade utvärderats på ett sätt där effekten kunde jämföras med någon kontrollgrupp eller liknande. Ibland skrevs så kallade ”utvärderingsrapporter” för biståndsprojekten. Sida konstaterar emellertid själv i en genomgång av sina utvärderingar att de inte säger mycket om effekterna på de övergripande målen som fattigdomsbekämpning och att projekten inte i särskild hög utsträckning involverar fattiga människor.

De flesta inser att det finns angelägna katastrofinsatser eller stöd till grupper som arbetar för demokrati i diktaturer som alltid kommer att vara svåra eller omöjliga att organisera och genomföra på ett utvärderingsbart sätt. Dessa utgör dock enbart en liten del av det svenska biståndet. Många projekt har i stället karaktären av seminarieserier där svenskar åker på dyra resor för att berätta om personaladministration för serbiska ministerier, om makroekonomiska prognoser för det ryska finansministeriet, om etik för journalister i Thailand eller för att spela teater i Mellanöstern och Sydafrika.

Flera länder, exempelvis Nederländerna och Danmark, har tagit konsekvenserna av detta och har i stället kraftigt utökat det bistånd som ges i form av riskkapital i samarbeten med företag. I WSP:s granskning ingick också en analys av liknande riskkapitalprojekt som det statliga bolaget Swedfund genomför. I dessa projekt kan man åtminstone se om investeringen bär sig själv och överlever. Vidare är det lätt att identifiera i vilken mån de ger jobb åt fattiga människor. Därmed är dessa investeringar ofta betydligt mer utvärderingsbara än nästan alla Sidas projekt. En omfattande empirisk forskning har haft svårt att belägga effekterna av tidigare biståndssatsningar på övergripande utveckling och minskad fattigdom. För många har det framstått som ett mysterium.

I ljuset av WSP:s granskning blir förklaringen närmast självklar. Om man bara gör saker som man aldrig kan veta om de fungerar, så kan man inte räkna med någon större effekt.

Världens fattiga har ingen röst i Sverige. Det är den enda rimliga förklaringen till att det mesta av Sveriges hjälp till de världens fattigaste ges på ett sätt som på andra områden kallas kvacksalveri. Detta är ett allvarligt svek mot dem i världen som vi minst av alla har råd att svika.