Oskyldiga döms till fängelse

  ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Så börjar Franz Kafkas uppmärksammade roman ”Processen”, som postumt kom ut 1925. Trots att den är skriven för mer än 80 år sedan finns det ett antal män runt om i våra fängelser som i dag kan vittna om att den likväl skulle ha kunnat handla om dem.

Men deras ”öden” blir inte uppmärksammade i reportage, än mindre blir de omskrivna i några romaner.

Under året har debatten vuxit kring att oskyldiga döms till långa fängelsestraff på låga bevisvärden, men dessvärre visar vanligt folk, politiker och media ett synnerligen ljumt intresse. Borde inte känslan och intresset för att en oskyldig kan bli dömd vara större? Om det verkligen förhåller sig så att oskyldiga kan bli dömda, går ju ingen i praktiken säker, vilket i sig borde skrämma de flesta till handling. Fredrik Reinfeldt fick i våras frågan av en tv-tittare i SVT:s morgonprogram och svarade då att han tagit del av debatten, ”men å andra sidan finns det ju de som är skyldiga som inte blir dömda”. Vad menar han? Är det viktigast att vågen väger jämnt, och en oskyldig får acceptera sitt öde bara för att man inte har fått tag i den skyldige?

De som vill höja sina röster i kampen mot oskyldigt dömda blir gärna betraktade som rättshaverister. När så justitiekansler Göran Lambertz nu höjer sin röst och till och med efterlyser en nolltolerans, kommer ”Etablissemangets försvarare” och skriver debattartiklar om att JK inte är seriös, och kräver till och med hans avgång. De ger sig på honom som person, men i sakfrågan tiger de. Vad är det de vill försvara? Borde det inte ligga i allas intresse att inga oskyldiga blir dömda?

I början av juni presenterades från JK:s Rättssäkerhetsprojekt en rapport med rubriken ”Felaktigt dömda”. Det är en granskning av 11 fall som underrätter gett mångåriga fängelsestraff, men efter slutliga resningar i Högsta domstolen lett till helt frikännande domar. En frågeställning i rapporten har varit: Finns det gemensamma brister och felaktigheter inom rättsväsendet? Svaret i rapporten går inte att feltolka.

Media å sin sida driver en ”en-frågejournalistik” som konsekvent tystar ner ämnet genom att det är enklare att skapa rubriker och soffprogram kring mörkertalet av våldtagna kvinnor, än att vilja titta på mörkertalet oskyldigt dömda män och pappor som sitter på anstalter runt om i landet.

Om sju kvinnor anmält att de har blivit våldtagna under samma helg, görs det gärna stora rubriker. Om en av just dessa anmälningar visar sig vara falsk, blir det en liten notis. Eller när en oskyldigt dömd styvpappa i en tingsrätt häromsistens fick upprättelse i en hovrätt, blev den feta rubriken i tidningarna: ”Våldtäktsman friad.” Det journalistiska intresset att vilja fördjupa sig i målets faktaunderlag lyste med sin frånvaro. Mannen hade blivit utpekad att vara en våldtäktsman, och så fick det förbli.

Vid större olyckor tillsätts alltid någon form av haverikommission, allt för att kommande olyckor ska kunna undvikas.

Om en läkare gör ett misstag vid en operation görs även utredningar. Även ansvarsfrågorna utreds. Varför har ingen haverikommission tillsatts inom rättsväsendet?

Det borde ha skett för flera år sedan. Redan efter den livstidsdömde Joy Rahmans frikännande, eller den i tv uppmärksammade incestdömde pappan Bo Larsson. Och varför finns det ingen ansvarsnämnd för domare och nämndemän. Där dessa skulle kunna ställas till svars för felaktigheter och partiskhet i rättsskipningen, och inte lika lätt som idag bara kunna gå ut ur en ”häxprocess bakom lyckta dörrar” med de avfärdande orden ”Dömt är glömt!” som en nämndeman i en hovrätt stolt uttryckte det vid en radiointervju härförleden.