Lurad? Nej, bländad

Den svenska arbetarrörelsen har inte råd med företrädare som imponeras av makten och inte vågar ta kapitalet i örat och sätta det på plats.

Den debatt som utspelat sig den senaste veckan angående Wanja Lundby Wedins agerande i AMF:s styrelse är en mycket större och viktigare fråga än de miljoner som har betalats ut till företagets före detta VD. Det handlar om ansvar, arbetarrörelsens själ och framför allt om att vara en motvikt till kapitalet.

Wanja Lundby Wedin har varit en kariskmatisk ledare för LO, en av de mest färgstarka ledare som vår rörelse har haft. Hon har gjort ett otroligt arbete i att förklara och motarbeta klasskillnader i det svenska samhället. Lundby Wedin har varit en motvikt till den borgliga regeringen och stått på barrikaderna vad det gäller den orättvisa utformningen av a-kassan. Men nu har hon svikit arbetarrörelsen och visat hur långt ifrån verkligheten hon befinner sig. Avståndet mellan fabriksgolvet och ledningen i LO-borgen är enorm. Det enda som LO:s medlemmar och dess ordförande har gemensamt är att de båda kämpar för att behålla sina arbeten.

Hur ställer sig till exempel den lokala metallaren eller alla de som kämpa inom kommunal som fick sina pensioner sänkta med 8 procent till Wanja Lundby Wedins agerade? Är det att ta ansvar för sina medlemmar, för den rörelsen som man företräder eller för alla andra som kämpar för att få sin vardag att gå ihop? Den brist på ansvar som Lundby Wedin har visat genom sitt handlande är inte acceptabel. Att företräda LO och arbetarrörelsen i en styrelse är att vara en motvikt till kapitalet, en motvikt för att säkra en sund utveckling av verksamheten och säkra sina medlemmars absolut bästa. Här har Lundby Wedin brustit.

Wanja Lundby Wedin känner sig grundlurad men vem har lurat henne? Vår kära LO-ordförande har skrivit på AMF Pensions årsredovisning varje år som hon suttit i bolagets styrelse. De tre senaste åren har det framkommit exakt hur mycket pengar som avsatts och betalts ut till VD. Man kan då inte påstå att man blivit lurad, möjligtvis av sig själv. Varje styrelseledamot har rätt att reservera sig mot beslut som man inte kan eller vill stå bakom.

Arbetarrörelsen står inför en enorm utmaning i hela västvärlden. Vi har blivit en del av etablissemanget, vi dansar med de stora elefanterna i stället för att utveckla och förnya vår politik. En politik som skall värna om dem som har det tuffast, en politik som utvecklar och stärker människor men framför allt ger alla samma förutsättningar från det att vi föds. Vi väljer inte våra föräldrar eller deras bakgrund. Ledarna för arbetarrörelsen har tappat drivkraften att vara en regulator till kapitalet, det som var vår absolut största drivkraft historiskt. Arbetarrörelsens enda framkomliga väg är att stärka denna kraft om vi vill minska orättvisorna i Sverige. Utan den kan vi aldrig minska orättvisorna i Sverige eller i något annat land. Vi måste våga inse detta faktum och återta vår verkliga roll i samhället. En roll som är den motkraft som så tydligt behövs, framför allt nu i kristider. Den svenska arbetarrörelsen har inte råd med företrädare som imponeras av makten och som inte vågar ta kapitalet i örat och sätta det på plats.

Det är dags att börja tänka om och fokusera på framtiden. En framtid där en stark vision om ett jämställt Sverige där så små orättvisor som möjligt råder. Ett Sverige där alla har en plats och där alla behövs, där vi växer tillsammans och lyfter varandra till nya utmaningar. Vi kan göra det men vi måste göra det tillsammans och våga utmana det existerande samhället och dess strukturer.