Förmögenhetsskatt trubbigt instrument

De allra rikaste ska betala mer i skatt för att Socialdemokraterna ska kunna ta Sverige ur krisen. Så lyder budskapet från Mona Sahlin och Tomas Östros som på nytt vill införa skatt på förmögenheter.

Men är det samma förmögenhetsskatt som före 2008, klingar budskapet skärande falskt. De ”allra rikaste”, storägarna av våra börsbolag, drabbades i ytterst liten grad av denna skatt. De som ägde 25 procent eller mer av aktierna på Stockholmsbörsens A-lista, var helt befriade från skatt på detta ägande. Av dem som ägde aktier i företag noterade på andra börslistor eller i onoterade bolag betalade ingen förmögenhetsskatt. En annan grupp som undgick skatten var de som hade råd att hålla sig med ett privat pensionssparande. Det betydde att merparten av de stora förmögenheterna i finansiella tillgångar befriats från skatt genom de undantag som beviljats av socialdemokratiska regeringar sedan 1995.

Det fanns skäl för dessa undantag, tyckte i varje fall regeringen. Man ville gynna ägarna av företag och tog bort skatten på den förmögenhet de byggt upp i företagen. Den gavs då namnet ”arbetande kapital” som i motsats till arbetande människor inte borde beskattas. Skattebefrielsen för A-listans storägare hade officiellt samma motivering men berodde egentligen på att man fruktade att vissa finansfamiljer annars skulle lämna Sverige med sitt kapital och rimligen också sina företag.

De som inte kunde undkomma förmögenhetsskatt var i princip löntagare som ägde en villa eller ett fritidshus och sparat ihop tillgångar, placerade i obligationer, fonder och aktier på börsens A-lista. De kunde beskattas därför att deras tillgångar var den minst rörliga delen av skattebasens kapital. Även om det kunde vara nog så betungande för den enskilde försvann det mesta av intäkterna från förmögenhetsskatten. Toppåret 2007 för både aktiekurser och fastighetspriser uppgick de till sju miljarder eller 0,14 procent av hushållens totala nettoförmögenhet.

En skatt vars huvudmotiv är att ta bort de stora skillnaderna i fördelningen av förmögenhet och välstånd men som i praktiken konserverar dem borde inte få vara kvar. Det kom också antydningar från S-partiets toppskikt om att man ville avskaffa den. Men i stället gjorde man saken värre genom att 2005 utan förvarning avskaffa arvs- och gåvoskatten. Därmed blev förmögenhetsskatten frivillig för många välbeställda familjer som kunde skifta ut tillgångarna bland sina medlemmar så långt det skattefria grundavdraget räckte. I de uttalanden som gjorts av Sahlin-Östros finns ingenting som tyder på att man vill ändra på detta.

Tomas Östros var en gång i tiden skatteminister. Rimligen måste han veta hur den gamla förmögenhetsskatten fungerade. Nu vill han göra den till det ”vassaste” instrumentet i socialdemokratins fördelningspolitiska arsenal. Det gör mig - och kanske också andra socialdemokrater – bekymrad.