Glaskross  – fel metod

Det har rapporterats mycket om glasbitar funna i kyckling den senaste tiden. Spekulationerna om hur glaset har hamnat där har naturligtvis inte låtit vänta på sig.

Oavsett vad som ligger bakom anser jag att det hela är mycket tragiskt, inte minst för de människor som råkar sätta en glasbit i halsen. Vissa antyder att det kan vara ”djurrättsaktivister” som ligger bakom. Om så är fallet, om det verkligen är självutnämnda djurvänner som genomfört det hela, är det tragiskt även för djurrättsrörelsen och i förlängningen även för djuren.

Visst får glasbitarna kycklingkonsumtionen att minska tillfälligt, och med den lidandet för massor av kycklingar, men på sikt blir det sannolikt en motsatt effekt. För självklart kommer allmänheten att bli mer negativt inställd till hela djurrättsrörelsen.

”Djurrättsaktivisterna” kommer tyvärr, även om det bara rör sig om ett fåtal personer, att ses som representanter för alla oss som strävar efter ett samhälle som inte förtrycker djur. Detta skulle i sin tur resultera i att djurrättsorganisationer tappar medlemmar och att de därmed får mindre resurser och möjligheter att påverka samhället i en mer djurvänlig riktning. Vidare skulle det göra många människor mindre benägna att ha något som helst att göra med något som kan förknippas med djurrätt. En konsekvens av det skulle troligtvis bli att färre skulle välja vegan eller vegetarisk kost.

Så de som tror att man gör djuren en tjänst genom att hota eller skada andra människor bör verkligen ta sig en funderare till. Kanske rör det sig om otåliga unga radikala människor som tycker att kampen för djurens rättigheter går alldeles för långsamt.

Människor som hade velat se ett djuretiskt hållbart samhälle redan i går. Det är självklart att jag också hade velat se ett sådant scenario, men verkligheten är en annan. Vad dessa människor har missat är att kampen för djurens rättigheter, liksom kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot slaveri, omöjligen kan vinnas i en handvändning och att sådana metoder snarare är kontraproduktiva än påskyndar den utveckling de eftersträvar.

Jag är övertygad om att det går att uppnå ett djurrättsetiskt hållbart samhälle och lika övertygad är jag om att detta samhälle snabbast blir verklighet utan användande av våld och trakasserier. För mig, liksom för de flesta andra som kämpar mot förtrycket av våra medvarelser, är djurrättsrörelsen en fredsrörelse som tar avstånd från allt våld – mot människor likväl som mot djur.

Samtidigt kan jag förstå den desperation en djurrättsaktivist kan känna. År ut och år in fortsätter nämligen den svenska djurindustrin att bryta mot vår svenska djurskyddslag. En lag som bland annat säger att djur i fångenskap ska kunna utöva ett naturligt beteende och skyddas från onödigt lidande.

Varje år plågas och dödas över 70 000 000 kycklingar i våra svenska djurfabriker. Under sin dryga månad till liv packas de ihop till en sådan grad att de till och med får svårigheter att sträcka ut sina vingar. Belysningen är på 20-22 timmar om dygnet för att få dem att växa snabbare och många av de undersökningar som gjorts visar att en stor del av dem lider av inre benfel; mycket troligtvis beroende på en alltför intensiv avel. Djurskyddslagen är tyvärr ingenting annat än ett stort och grymt skämt.

Men att lägga glasbitar i kycklingfiléer, eller andra djurprodukter, är som sagt allt annat än ett vettigt medel för att få slut på djurens onödiga lidande. Däremot skulle glas med fördel kunna användas på ett annat sätt; ett sätt som köttfabrikernas representanter naturligtvis inte hade accepterat, men som garanterat skulle få fler människor att öppna ögonen för djurindustrins många grymheter. För att citera Linda McCartney: ”Om slakterierna hade väggar av glas skulle alla bli vegetarianer”.