Grovkalibrig journalistik skjuter över målet

Före valet 1991 gjorde Olle Stenholm en mycket uppmärksammad intervju i Sveriges Television med Bert Karlsson. Den avslöjade att den senare inte visste ett dugg om sitt eget partis, Ny demokratis, partiprogram. Den klassiska intervjun framhölls med all rätt som ett journalistiskt föredöme av både politiker och journalister. Svenska folket uttryckte dock snarare viss sympati för den folklige partiledaren som blev så hårt ansatt och inte kunde svara korrekt och återge alla faktauppgifter. Senare samma år stormade Ny demokrati in i den svenska riksdagen.

Våren 2009 presenterar Sveriges Radios program Kaliber ett granskande reportage om Sverigedemokraterna. Tre reportrar har infiltrerat partiet och kunnat delta i interna partimöten och har kunnat spela in vad som sagts med dold mikrofon under sex månaders tid. Ur detta stora material har framkommit att partimedlemmar uttryckt rasistiska åsikter vid några tillfällen. Därmed har redaktionen kunnat belägga den tes som bör ha varit grundidén till hela reportaget: att visa att partiets politik inte stämmer överens med vad enskilda medlemmar ibland säger mellan skål och vägg.

Den journalistiska ivern att avslöja politiskt stolleri är följaktligen lika stor i dag som förr. Samtidigt är det journalistiska förhållningssättet till den här typen av politiska partier minst lika problematiskt som någonsin tidigare. Flera undersökningar visar att den hårt granskande journalistiken uppskattas mycket mer av journalister och politiker (som vet att de ”måste” tycka att den är viktig) än av medborgarna. Hårt vinklade reportage genomskådas ofta och ifrågasätts.

Få saker gynnar förmodligen ytterkantspartier så mycket opinionsmässigt som uppfattningen att de behandlas ”särskilt illa” av medierna. Det visar framgångarna för Le Pens Front National, Jörg Heiders FPÖ och Pia Kjaersgaards Danskt folkeparti. Om sådana partier kan göra trovärdigt att de särbehandlas av journalister i jämförelse med andra partier, och uppfattas som offer för ett politiskt etablissemang som bara ”tillåter” vissa åsikter, då har dessa partier också ett bättre utgångsläge i en valrörelse.

Den genomsnittlige radiolyssnaren som följt radioreportaget om att inte alla enskilda sverigedemokrater följer partiprogrammet – och den intensiva nyhetsmässiga uppföljningen av detta faktum av Ekoredaktionen – ställer sig förmodligen något annorlunda frågor än den genomsnittlige journalisten: Varför var det så viktigt att den här skillnaden belystes just hos SD och efter en så massiv redaktionell insats? Varför var inte de sju större politiska partierna i vårt land intressanta i detta avseende? Eller tror någon att sex månaders intensiv smyginspelning av socialdemokratiska medlemsmöten eller ungmoderata konferensresor inte avslöjat några enstaka liknande klavertramp? Möjligen är reportaget ett utslag av en journalistisk panikångest inför en politisk företeelse vars värderingar ligger mycket långt från journalisternas egna. I valrörelsen 2002 bestämde sig till exempel Sveriges Radio för att i sina sändningar inte nämna SD utan prefixet ”främlingsfientliga”. I nästa valrörelse 2006 valde nästan alla svenska medier att helt försöka tiga ihjäl partiet. Trots det finns SD i dag representerade i nästan hälften av landets kommuner. Mediedebatten om hur partiet borde ha bevakats den gången har förts med stor vånda, och sannolikt kommer ivern att ”ta igen” detta i nästa års valrörelse att vara mycket stor. Kaliber-reportaget är förmodligen bara början. Självklart ska SD granskas hårt av oberoende medier på samma sätt som andra politiska partier. Med tanke på SD:s politik och politiker torde ”vanlig”, hederlig journalistik baserad på klassisk nyhetsvärdering här vara mycket effektiv. En extraordinär negativ särbehandling tenderar däremot att skjuta över målet. Demokratins marodörer kan, och bör, exponeras i offentligheten. Det görs nog allra bäst om de inte samtidigt görs till martyrer.