Jag arbetar mig
upp ur bråddjupen

Jag blir deprimerad titt som tätt. Nja inte titt som tätt kanske, men ibland. Med några års mellanrum. Jag har ingen aning om vad det beror på. Kanske på att båda mina föräldrar som är från Öst­europa var barn under andra världskriget med alla trauman det innebär. Det sägs ju att det tar tre generationer innan krigstrauman försvinner helt. Kanske är det helt enkelt så att jag har för låga serotoninhalter i hjärnan. Hur som helst så är det en del av min personlighet och jag får leva med det.

Det är oerhört påfrestande att vara deprimerad. Även om man inte konkret vill ta livet av sig så känner man ändå att det inte skulle spela särskilt stor roll om man inte vaknade dagen efter. Man sover inte, man äter inte och livet saknar mening fullständigt. Det jag har varit bra på de gånger depressionen slagit till är att (ofta med hjälp av någon vän) kontakta vården snabbt och inte dra ut på eländet med förhoppning om att det ska gå över av sig självt. Det kan det visserligen göra men ju längre man går med en obehandlad depression desto längre tar det att bli kvitt den också.

I höstas drabbades jag av en depression som jag vill påstå var mitt livs värsta hittills. Jag hade alla symptom så det var inget snack om vad det var fråga om när jag klev in hos läkaren. Vi pratade ett tag och han frågade om jag ville bli sjukskriven. Absolut inte, svarade jag. Då blir det ju bara värre. Gå hemma och glo alldeles själv utan att göra ett skapandes grand kan ju inte vara nyttigt för någon.

Läkaren gav mig rätt. Han sa att det i princip var exakt så det förhöll sig. Att man återhämtar sig snabbare från en depression om man fortsätter arbeta. Jag har haft kontakt med flera andra läkare av samma anledning genom åren och det har alla sagt samma sak: det är bättre att fortsätta jobba än att gå hemma och navelskåda.

Anledning till att jag skriver detta är att jag såg ett inslag på nyheterna häromdagen. Det handlade om att fler kvinnor än män är sjukskrivna. I inslaget intervjuades en kvinna som varit sjukskriven för depression mer eller mindre utan avbrott under tio års tid. Tacka fan för att hon aldrig blir frisk! Jag vet ju inte med all säkerhet men jag misstänker att anled­ningen till att fler kvinnor än män är sjukskrivna beror på att kvinnor i större utsträckning sjukskriver sig för just själsliga åkommor. Läkaren­ frågar rutinmässigt om patienten vill bli sjukskriven och patienten säger ja. Det är synd att läkarna ens frågar då de flesta av dem anser att en sjukskrivning bara förvärrar depressionen.

Jag var hos min psykolog häromdagen och dryftade just det här ämnet. Även hon ansåg att det för de allra flesta är bättre att fortsätta arbeta än att sjukskriva sig vid depression. Hon menade att självförtroendet försvinner i och med att man vare sig känner sig behövd eller bidrar till något. En grundläggande förutsättning för att en människa ska må bra tror jag är att hon just känner att hon bidrar till det gemensamma. Vidare har vi ensamheten som kommer krypande när man sjukskriver sig. Vad som händer när människor är sjuka just i själen är att omgivningen slutar höra av sig. Folk känner att de stör, de vet inte vad de ska säga. De är ju inte psykologer. Till slut glömmer arbetskamraterna bort en och man vankar runt hemma helt ensam med sina mörka tankar. När man blir deprimerad känns ens livet inget värt. Det kan vara så att jobbet är det enda man har. Freud beskrev en psykiskt frisk människa som en människa som har förmåga att älska och att arbeta. Freud är en smula daterad men sammanfat­tningen är lika­ adekvat ändå. Det är svårt att älska när man är deprimerad men om man fortsätter arbeta har man åtminstone­ hälften av vad som behövs för att räknas som frisk.

Själv jobbade jag på som vanligt trots att min depression den här gången var ganska djup. I början av behandlingen som jag påbörjade för tio veckor sedan jobbade jag på autopilot. Jag skrev att-göra-listor och bockade av det som behövde uträttas. Efter några veckor började glädjen komma tillbaka. Med hjälp av antidepressiv medicin, samtalsterapi och arbetets helande kraft kan jag nu med handen på hjärtat säga att min depression är över. Hade jag gått hemma och skrotat vet man aldrig hur lång tid det tagit, eller om jag till och med gjort något så dumt så att jag inte kunnat sitta här och skriva den här artikeln i dag.

Snälla kvinnor, för jag tror att det framför allt är ni, sjukskriv er inte för depression. Fortsätt som vanligt, hur tungt och meningslöst det än känns, så ska ni se att tillfrisknandet kommer snabbare. Som ett Glad Påsk-kort på posten!