Bort med maxtaxan

Svensk barnomsorg av i dag är å ena sidan välutbyggd men å andra sidan för centralstyrd och fjärmad från föräldrarnas behov.

Den präglas av en tydlig och enhetlig mall för vad som är bra föräldraskap, som allt färre vill eller kan passa in i. Föräldrarna ska först vara hemma med barnet exakt så länge som föräldrapenningen räcker, varken kortare eller längre, och dessutom helst fördela den mellan sig som den rådande riksdagsmajoriteten anser vara bra. Därefter ska man börja arbeta heltid igen och placera sitt barn i en förskola, där barnet lämnas och hämtas exakt samma tid varje dag – helst inte senare än kl 16.00 på eftermiddagen. Självklart ska man dela den syn på pedagogik som för tillfället är på mode i förskolan.

Men föräldrar lever alltmer olika. Pendlandet mellan bostad och jobb har ökat. I allt färre fall har båda föräldrar i en familj jobb där arbetstiderna är fasta och likadana under en vecka. Fler är ensamstående. Och många jobbar på det som kallas ”obekväma arbetstider”. Även om föräldrars frihet att välja alternativ till den kommunala förskolan har ökat är sättet att organisera barnomsorgen, oavsett huvudman, märkligt enhetligt.

Maxtaxan har påskyndat denna likritning. Den kraftiga subventionering av en specifik barnomsorgsform som taxan innebär, har skapat ett konstant underskott på platser. Nyligen visade Skolverket att mer än var tionde kommun misslyckas med att uppfylla den så kallade platsgarantin om max tre månaders väntetid för en barnomsorgsplats.

Förbudet mot ytterligare avgifter – till exempel för omsorg vid andra tider än kontorstid – har gjort ont värre. Trots att uppemot fyra av tio sysselsatta småbarnsföräldrar arbetar på andra tider än traditionell kontorstid är tillgången till barnomsorg på kvällar, helger och nätter extremt liten. Efterfrågan tillåts inte manifesteras. I storstadsområdena är det vanligt att föräldrar som vill ha barnen i förskola nära hemmet erbjuds en plats i en helt annan stadsdel. Och utbudet av företagsdagis är i det närmaste obefintligt. För många föräldrar har den ”utbyggda barnomsorgen”, som skulle avlasta, snarare blivit ytterligare ett stressmoment i en redan pressad vardag med att få arbete och familjeliv att gå ihop.

Att ytterligare lagstifta och subventionera kommunerna är både meningslöst och fel, eftersom politiska majoriteter inte kan eller ska bestämma vad som är rätt för enskilda familjer. Vi tycker i stället att det är dags att förskolan anpassas till de enskilda föräldrarna – fullt ut, och till tid, plats och form. För det krävs några genomgripande reformer:

  Avskaffa maxtaxan eftersom den omöjliggör en utveckling av förskolan i form av till exempel mer flexibla öppettider. Tillåt varierade och extra avgifter för extra service utöver förskolans ”grundutbud”.

  Slå ihop de offentliga stöden till föräldrar (barnbidrag, föräldrapenning, barnomsorgspeng, kommunalt vårdnadsbidrag) och låt dem själva välja hur resurserna ska användas. En modell med skatteavdrag som huvudregel vore den bästa vägen, eftersom pengarna då stannar där de tjänats in. Den del som avser stöd till barnomsorg beräknas utifrån ett offentligt grundåtagande för en viss omsorgsvolym.

  Gör etableringskostnaden för arbetsplatsförskolor till en avdragsgill kostnad i näringsverksamhet. Låt också eventuella arbetsgivarsubventioner av extra service på arbetsplatsens förskola vara en skattefri förmån för inkomsttagarna.

Förskolan behöver varken mer introverta diskussioner om pedagogik eller nya kommunala åtaganden. Istället behöver den befrias så att utbudet, mångfalden och den upplevda kvaliteten för användarna – det vill säga föräldrarna – öka.