Sverige måste orka stå upp för mänskliga rättigheter

De senaste åren har varit turbulenta i Burma. För ett och ett halvt år sedan skakades Burma, och världen, av Saffransresolutionen. Fredliga munkar skanderade budskap om fred och försoning men möttes av gevärskulor och batonger. Fängelserna fylldes med människor vars enda brott var att de sagt att de vill föra en dialog med generalerna.

Ett halvår senare drog cyklonen Nargis in över Burma. En humanitär katastrof av enorma proportioner drabbade en redan hårt prövad befolkning. Generalerna svarade med att vägra släppa in internationell hjälp och med att fängsla de burmeser som på eget bevåg försökte hjälpa sina drabbade landsmän.

På ett och ett halvt år har antalet politiska fångar fördubblats i Burma. Nu sitter 2 100 personer fängslade under fruktansvärda förhållanden för att ha begått handlingar som att distribuera mat till behövande, eller krävt att oppositionsledaren Daw Aung San Suu Kyi ska friges. Aung San Suu Kyi är världens enda fängslade Nobelspristagare. Hon har suttit fängslad i snart 14 av de senaste 20 åren. Regimen håller henne fortfarande isolerad i fångenskap.

Så ser läget ut nu när EU står i begrepp att förnya sin politik gentemot generalerna. Sedan demonstrationerna i september 2007 har EU gjort skärpningar av sin politik. I och med medias starka bevakning väcktes ett engagemang hos EU:s ledare som vidtog ett antal åtgärder. EU deklarerade tydligt att unionen var beredd till ytterligare åtgärder om situationen inte förbättrades i landet. Det var bra och Svenska Burmakommittén gav EU beröm.

Nu är när media inte längre väntar i farstun viskas förslag om lättade sanktioner fram i Bryssels korridorer. Men en fördubbling av antalet politiska fångar är inte en förbättring, det är en försämring. En markant försämring. Att i det läget lätta på sanktionerna vore att sända helt fel signaler.

En effektiv politik måste vara konsekvent. En effektiv politik måste vara genomtänkt. Som utrikesminister Carl Bildt själv skrev i Svd 2007 så kräver sanktioner tid innan de får effekt. Sanktioner allena åstadkommer inte förändring. Det är ett komplement till politiskt tryck, offensiv diplomati och stöd till demokratirörelsen. Men det är ett komplement som svider. EU:s politik måste syfta till att tömma luften i generalernas palats på syre samtidigt som den visar hur friska vindar fläktar utanför fönstren.

Trots att många hävdar det motsatta så finns det mycket EU kan göra. Svenska Burmakommittén uppmanar EU:s ministrar:

• Sänd ett tydligt budskap om att alla politiska fångar måste släppas.

• Var tydliga i kritiken mot regimens kompromisslöshet som står i så skarp kontrast mot demokratirörelsens långtgående kompromissvilja.

• Var strategiska genom att koppla sanktionerna till konkreta krav på regimen och sätt tidtabeller.

• Se till att de domare som dömde de fredliga demonstranterna till livstidslånga straff förs in på listan över burmesiska pampar som inte får visum till EU.

• Agera bilateralt och inom FN för att länder ska sluta sälja vapen till generalerna.

Möjligheterna är många. Sverige ska vara en stark röst för mänskliga rättigheter i världen. Som blivande ordförandeland har Sverige vid årets översyn av Burmapolitiken kanske större möjligheter än någonsin att påverka EU:s linje. Regeringen måste orka ta den chansen.

Vi får inte tröttna, när människor dagligen utsätter sig för livsfara i sin kamp för friheter som vi tar för givna. Vi måste orka en vända till vid förhandlingsbordet. Vårsolen lockar där utanför men Sverige måste orka tänka ett snäpp till, ställa en till fråga, insistera i några minuter till. Det är, i sammanhanget, en ganska liten ansträngning.