I ett annat hörn av Ryssland...

Det är Nadira, från tidningen Tjernovik (www.chernovik.net) i Machatjkala, Dagestan, som skriver. Jag är en av de 14 ryska chefredaktörer som besökte Sverige i december förra året.

Jag behöver er hjälp. Saken är den att 31 juli 2008 delgavs jag misstanke om brott: jag skulle ha uppmanat till extremism med hjälp av massmedia och uppviglat till etniskt hat mellan folkgrupper.

Den lokale åklagaren skickade mer än 40 artiklar från min tidning för språklig analys till psykologer från justitieministeriet och lingvister från inrikesmyndigheterna. Naturligtvis fann dessa pseudoexperter extremism i artiklarna.

För en dryg månad sedan kom åtalet. Enligt detta har jag och fyra av mina kolleger organiserat en grupp som konspirerat i syfte att underblåsa etniska motsättningar och uppvigla till hat mot representanter för en socialgrupp, nämligen socialgruppen de rättsvårdande myndigheterna. Ja det är sant, hos oss anses anställda vid de rättsvårdande myndigheterna tillhöra en särskild socialgrupp. (I delrepubliken Tatarstan har en journalist ställts inför rätta för uppvigling till hat mot personer som ingår i socialgruppen representanter för regeringen.)

Enligt åklagaren är det en försvårande omständighet att jag utnyttjat min tjänsteställning som chefredaktör. Därför kan jag dömas till fem års fängelse och mina kolleger bara till två.

Att tidningen ”Tjernovik” skulle få problem var väntat. Under vintern, våren och sommaren 2007 ökade plötsligt antalet oförklarliga försvinnanden bland unga i Dagestan. Likaså skedde en kraftig ökning av antalet kidnappningar. Vittnen och släktingar till de försvunna sa att spåren efter kidnapparna ledde till de lokala myndigheterna för bekämpandet av organiserad brottslighet och extremism. Ett halvår till ett år före kidnappningen hade många av de försvunna kallats till den lokala polisen. Av dem hade en del misshandlats i polisens källare. De försvunna var alla gudfruktiga personer som strävade efter att följa islams lagar. Jag tror att ni känner till liknande företeelser från den ryska verkligheten i andra delar av Kaukasien.

Tidningen slog larm om dessa rättsliga övergrepp. Dessutom skrev vi om de specialoperationer då polisstyrkor och inrikestrupper understödda av pansar blockerade portgångar i privathus för in- och utpassage. Sedan jämnades husen med marken. Syftet var att döda terrorister. Ibland var 17-18-åringar bland offren och omständigheterna kring deras död är långt ifrån klarlagda.

Vid en specialoperation i juni 2008 tappade insatsstyrkorna kontrollen. Ett ungt par – läraren Rasjil Gazilalijev och hans gravida hustru Sedva Abdullajeva – samt deras gäst Ruslan Kazanbijev dödades. Dagestans inrikesminister förklarade att de dödade var medlemmar i en grupp terrorister som tillhörde den extremistiska rörelsen Hizb ut-Tahrir och att de skulle ha deltagit i mordet på en lokal polischef. Hustrun Sedva skulle ha ägnat sig åt att rekrytera kvinnor som skulle bli fruar till terrorister, och maken Rasjil hade utbildats i sabotageteknik i Europa och påstods ha varit efterlyst i två år. (Under de här två åren gick han lugnt varje dag till sitt arbete som tysklärare på universitetet i stadens centrum!)

När vi skrivit om händelserna fick jag en varning från Dagestans åklagare. Han antydde att vår artikel om operationen där de Rasjil Gazilalijev, Sedva Abdullajeva och Ruslan Kazanbijev dödades bröt mot lagen om kamp mot extremism.

Direkt därpå började åklagaren att samla material för väckande av talan i brottmål.

Nu väntar vi på rättegång. Jag kan bara hoppas på ert deltagande i min och mina kollegers sak.