Nej till EU har fel

Vid folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU 1994 var jag vice ordförande i folkrörelsen Nej till EU. Jag, och många andra, gav all vår tid och kraft åt att förhindra Sveriges medlemskap i EU. Vi debatterade och kampanjade med små resurser och förlorade knappt.

Jag har aldrig ångrat att jag tog den striden. Jag skulle rösta likadant idag, mot Sveriges EU-medlemskap. Jag tycker att EU har blivit ungefär som vi befarade. Unionen får allt mer makt, men det demokratiska inflytandet är dåligt. Företagens behov och den inre marknaden överordnas miljö och arbetsrätt. När befolkningarna i Frankrike, Nederländerna och Irland röstar nej till innehållet i Lissabonfördraget och EUs utveckling till superstat kör EU bara över befolkningarna. Det är en ganska dyster utveckling, en utveckling som behöver möta motstånd.

Idag är folkrörelsen Nej till EU en skugga av den organisation som en gång fanns. Ännu värre är att organisationen aktivt argumenterar för att försvaga kritiken mot och vår förmåga att förändra politiken i EU. Inför valet på söndag går organisationens ordförande, Jan-Erik Gustafsson, ut och uppmanar väljarna att bojkotta valet. Det är en dum och farlig strategi.

Vad händer när de kritiska rösterna inte kommer fram? Ja självklart går EU-anhängarna ändå och röstar. Valet blir en framgång för dem som vill ge EU mer makt och struntar i folkomröstningarnas nej till Lissabonfördraget. Effekten av att kritikerna stannar hemma blir alltså att kritiken mot EU försvagas. Ingen vet vad soffliggarna tycker, så ett lågt valdeltagande har ingen politisk effekt i sig.

Idag har EU-parlamentet stor makt. EU-kritiska väljare står ofta, men förstås inte alltid, till vänster. När de stannar hemma får högern majoritet – igen. Lita på att de kommer att använda den till att påtvinga oss både mer högerpolitik och mer makt för EU. Det är ingen slump att Jan Björklund aktivt pläderar mot att EU-kritiker ska ställa upp i valet. Han och Nej till EU hamnar här på samma linje. Men det är Björklund och hans politik som vinner på att kritikerna stannar hemma.

När det bara blir okritiska röster i EU-parlamentet påverkas bilden av EU i Sverige. De nödvändiga motbilderna av hur EU egentligen fungerar försvinner. Det försvagar EU-kritiken och gör att vi står svagare inför en ny omröstning om EUs valutaunion som kan komma om några år. I den förra omröstningen var de kritiska ledamöterna i parlamentet en viktig resurs för nej-sidan.

Det argument som brukar upprepas av dem som vill bojkotta är att vi inte ska legitimera EU. Det är ett naivt argument. Tror någon att EUs makthavare är så bekymrade om sin legitimitet? Kommer de att inse att de har fel och börja lyssna om valdeltagandet sjunker någon procent? Nej, självklart inte. Kan man köra över folkomröstningar så struntar man nog i lågt valdeltagande. Allt kommer att rulla på som vanligt, det kommer bara att vara lite tystare i Bryssel. Den enda gången som den politiska eliten blev bekymrad av ett svenskt EU-val var 1995 då hälften av de valda var kritiker.

Jan-Erik Gustafsson från Nej till EU vill bojkotta valet trots att han kan rösta på sin egen vice ordförande, Eva-Britt Svensson (V). Eva-Britt står både för en rakryggad EU-kritik och för ett dagligt arbete för att förändra EU till det bättre. Men likt strutsen stoppar Nej till EU huvudet i sanden och låtsas att EU inte finns. Dags att dra upp huvudet och se verkligheten. Gå och rösta!