Jo siddu Dalom dä är Svärje!

Våra nya svenskar, som stolt och glatt firat nationaldagen i sina hemländer, uttrycker ofta stor förvåning över hur tafatt vi slår våra flaggor blå och gula i EU-vinden på Sveriges nationaldag den 6 juni. En förklaring kan vara att vi inte gillar att fira det överheten påbjuder, att det finns ett folkligt motstånd mot den högtidliga söndagskostymen. Vi firar hellre dagen före den påbjudna högtidsdagen. Roligast har vi på midsommarafton, nyårsafton, julafton, medan vi sover ut och vilar oss på den av överhetens pålysta midsommardagen, nyårsdagen och juldagen.

Även Svenska flaggans dag den 6 juni förefaller oss alldeles för officiell, för att vi ska stå upp och sjunga nationalsången unisont. Det händer inget mer upphetsande än att kungen delar ut fanor till svenska föreningar, direktsänt i tv för säkerhets skull.

Då sjunger vi hellre smålandssången om vi är smålänningar, firar Mårten gås i Skåne eller utropar republiken Jämtland.

Så där äger svenskheten en mångfaldig undersida som lever sitt eget liv. Bortom de Stockholmsfixerade trenderna möter jag ett självsvåldigt Sverige. Styvnackat som när dalkarlen sa till gamle kungen på Eriksgata:

”Här säj vi du te alla utom te däj och din bror . . . ”

Den provinsiella självkänslan lever starkare än nationalpsyket. Var heter man Jins Trulson och och äter luad ål och bloasoppa, älskar god mat, möen mad och mad i rättan tid, om inte i Skåne. I Uppsala skryter man visserligen med att låta lika rikslikar-tv, men ute på den uppländska slätten har folket behållt sin egenart med målande dia­lektord som ”gladvatten” i stället för smältvatten, tövädret har ”bliskat” färdigt och det fina duggregnet slutat ”dura”. I Norrland talar man på inandning, hä tyst å fint i Västerbott´n, jomenvisst. Fast Härjedalen är numera en turistlada med murad spis och väggfästa bänkar, där man tar extra betalt för handfat på rummet. Även ölänningen slår mynt av hembygdens traditioner med ett blågult inslag av kungafamiljen synlig på Borghoms gator.

Storsvenska brösttoner lever annars rejält i Gästrikland där bergsmansflit förde pengar till bygden, skapade välmåga och gav folket självkänsla. Likaså i den ljusgröna klorofyll som heter Västmanlands bergsslag med sina kolbottnar och hyttor och ASEA i Västerås, bandystan som med sitt bräkiga idiom hejar fram Vää äss kåå till SM-finalerna. I Värmland däremot koketterar man med dialekten, lôver och lôver, litterärt anstuckna av Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Göran Tunström.

In i minsta provins finns det vitt skilda lynnen, såsom skogsbygdens tystbundne bleking, väsensskild från det sjömanskynne man möter i blekingeskärgården. Likadant med medelpadingen, uppväxt mellan två älvar och ett hav, den ene hunsad av träpatroner, den andre fostrad i välmåga bland skogsrika bönder. Medan smålänningen i generationer hukat under granarna på stenbunden teg och nödgats bli påhittig: järntråd blev hårnålar, spiralhandd­tag och råttfällor, säkerhetsnålar och tusenden legodetaljer. Allt med sådan lönsamhet att Gnosjö, med eller utan EU, har norra Europas tätaste småföretagsamhet. För att inte tala om Älmhults egen Kamprad, som möblerar världen medan Astrid Lindgren läser sagorna.

Synnerligen nationalistiskt blir det i Dalarna, inte bara för anloppet av dalahästar, Zorn-kullor och Gustav Vasa-köret utan också i själva landskapet där man samlat på sig hela Sveriges natur: fjäll i norr, bergslagsnatur med industrilandskap, jorbruksslätter, urskogsreservat i Älvdalen.

Så flaggas det också mer svenskt i Dalarna än annorstädes.

Dalmasen yvs gärna över fädrens ära och anser sig tillhöra det folk som räddat Sverige i ödesstunder, skalden brölar i näverlur lurar bak holk och stuga. En så rödkindad patriotism att mången dalkarl behåller gårdsnamnet före sitt namn. Denna kärlek till fädernetorvan driver lantmätarna till desperation då skiftesförhållanden ska trasslas ut, om man så bara har en tre meter bred remsa vid Siljan.

Eller som dalkarlen sa när han ville köpa en jordglob med bara Dalarna på:

–?Jo siddu Dalom dä ä Svärje dä.