Finanskrisen kan vara en välsignelse

Meningen med livet är att få lov att göra något svårt och få beröm för det. Exakt vad det är man gör spelar oftast mindre roll. Rika människor köar till exempel för att göra i grunden meningslösa saker som att klättra på fjälltoppar i Himalaya. Sådana expeditioner sysselsätter några få människor i Nepal, men bidrar inte till vare sig det goda, det sanna eller det vackra. Trots detta upplevs fjällbestigningar som enormt meningsfyllda för dem som gör det, helt enkelt därför att det är svårt att bestiga ett berg och de som klarar det får beröm från omgivningen.

Merparten av oss bestiger inga berg. Inte heller komponerar vi symfonier, gör spektakulära mål i cupfinaler eller räddar tusentals från sjukdom och död. Det är heller inte nödvändigt, bara man har något att sträcka sig efter och någon som ser att man gör det. Man behöver inte ha flera tusen beundrare för att känna att man är värd något. Det räcker kanske med en chef som bryr sig om det du gör, en läsare som skickar ett trevligt mejl eller en kollega som tycker att du är bra på ditt jobb.

I vårt samhälle är det framför allt i arbetslivet människan får möjligheten att realisera sig själv. Därför är den allvarligaste konsekvensen av den ekonomiska krisen att allt fler hamnar utanför lönearbetet/arbetslivet. Visst, välfärdsstaten kan ge dem mat på bordet, men den kan inte ge tillbaka känslan av att göra något svårt, viktigt och behövt.

Den ekonomiska krisen slår olika. I Kina demonstrerar desperata arbetslösa framför stängda fabriker, i Japan är nybilsförsäljningen halverad, i Sverige förlorade 700 Saab-anställda i Trollhättan nyligen sina arbeten. Även i oljenationen Norge märks krisen. Fastighetsmäklare och bilhandlare berättar, med ett tappert leende, att de nu äntligen kan spendera tid med familjen. Några tusen litauer och polacker i den konjunkturkänsliga byggbranschen funderar på att åka hem. Finansföretag går omkull, fotbollsklubbar ser sponsringspengar försvinna, hotell står halvfulla och måste permittera, och affärerna verkar ha konstant rea. Effekterna av finanskrisen fortsätter att sprida sig som ringar på vattnet. Ingen vet hur världssituationen är om ett eller tio år, allra minst de ekonomer som för bara ett år sedan argumenterade att deras modeller speglade verkligheten mycket exakt.

Här i det rika, fredliga, välorganiserade nord behöver ingen lägga sig hungrig även om det internationella finanssystemet i princip har kollapsat. Något mycket mer dramatiskt ska till för att ett sådant scenario ska inträffa. Här finns ingen brist på mat, värme eller plattskärms-tv för den delen. Det uppstår snarare brist på något långt viktigare; rätten att få göra något svårt som blir uppskattat av omgivningen.

Två scenarier är speciellt intressanta – det ena därför att det är sannolikt, det andra därför att det är det bästa.

Scenario ett kan beskrivas som business as usual. I praktiken betyder det allt fler människor med a-kassa, en växande grupp som ingen egentligen behöver, som inte behövs för att producera mat, tv-skärmar eller välfärdstjänster. De får pengar från myndigheterna, men berövas självrespekten.

Det vi talar om här är en ny form av klassamhälle, där det som ger status inte först och främst är privat egendom eller pengar, men att någon har behov av det man kan. Lycklig är den som har en full mejlbox och en fullspäckad almanacka i detta samhälle.

I scenario nummer två har politiker och andra med makt tagit konsekvensen av att man inte kan lita på den nyliberala ekonomin. Den har inte hjälpt fattiga länder, den skapar inte stabilitet i rika länder och den har inte bidragit till att lösa miljökrisen.

I detta scenario har många opinionsbildare, inte minst kvällstidningarnas ledarskribenter, upptäckt att det 20:e århundradets recept på det goda livet och det goda samhället inte gäller i det 21:a århundradet. Forskning har ju visat att vi i de rikare länderna inte har blivit lyckligare de senaste 40 åren. Det är med andra ord något annat än ökad konsumtion och fler prylar som ska till.

I ett sådant scenario griper man efter den gamla insikten om livskvalité som är så sann, och så banalt enkel, att de flesta har glömt den. Till exempel att vänskap, god mat och ett meningsfullt arbete är viktigare än supersnabbt bredband eller en ännu större båt. I detta samhälle, som är miljö- och människovänligt, behövs alla. Man har nämligen upptäckt att det finns en mängd olösta uppgifter som kan bidra till det sanna och det goda, till det vackra och det praktiska, men som ingen har tänkt på att definiera som arbete. Nu gör man just det, och gradvis skapas tiotusentals arbeten som ingen hade tänkt på.

I detta samhälle är varor dyra och tjänster billiga. Nya saker kostar, men relationer har man råd med. Alla har vi ju fått mera tid. Att spara sina saker kommer med andra ord att löna sig. När de går sönder kan man få dem lagade hos den hantverkaren som i ett annat scenario hade suttit arbetslös framför tv:n.

På så sätt kan finanskrisen vändas till något gott/till en välsignelse. Det så kallade krisdrabbade samhället kan bli ett samhälle med högre livskvalité, mer medmänsklighet och mer solidaritet än innan krisen. Men för att lyckas med det, krävs såväl politisk fantasi som mod att erkänna att kejsaren fortsatt är naken.