”Regeringen misshandlar det privata ägandet”

Få saker är så osynliga i den svenska samhällsdebatten som det privata ägandet. Både regering och opposition förefaller sakna engagemang i frågan. Redan från start har regeringen haft ett tydligt kameralt perspektiv på sin privatiseringspolitik. Privat ägande är att föredra därför att det statliga ägandet omges av fler begränsningar, konkurrensen kan snedvridas och staten kan ha svårt att tillföra tillräckligt kapital hette det t ex i vårens proposition om försäljning av statliga bolag.

Det är sant. Men de starkaste argumenten för privat ägande är andra. Att endast privata ägare kan ta det långsiktiga ansvar företagsamhet kräver. Att det privata ägandet stärker demokratin och det öppna samhället. Att privat ägande är den enda ägarform som över tid kan bibehålla den höga förändringstakt som krävs på dagens globala marknader.

Regeringens blodfattiga syn på ägandet lämnar i sin tur fältet fritt för oppositionen att hänge sig åt nostalgisk populism.

På Aftonbladets ledarsida – som får uppfattas som en inflytelserik företrädare för dagens socialdemokrati – kunde man t ex i dagarna läsa ett besynnerligt resonemang om att privatisering vore ”kortsiktigt” och ”klåfingrigt”, med tanke på den starka konjunkturen. Eftersom allt nu går så bra, borde vi ”vårda och utveckla” det vi har. Motsvarande resonemang går igen när t ex Thomas Östros kritiserar privatiseringar för att äventyra viktiga värden som borde bevaras.

Tydligare kan det knappast visas att den socialdemokratiska oppositionen ingenting förstår av företagsamheten och dess villkor. Här återkommer ännu en gång den romantiska föreställningen att utvecklingen kan frysas, eller till och med backas till en period vi tycker var trevligare. I verkligheten är det ett recept på stagnation, förfall och kris.

I dagens socialdemokratiska världsbild är företag en slags naturresurs. En evig källa att ösa ur i goda tider - nu senaste i årets avtalsrörelse, när företagen påstods ”ha råd med” löneökningar långt över den konkurrenskraftiga nivån. Och omvänt en evigt tålig slagpåse när det passar – minns t ex dåvarande partisekreterare Ingela Thaléns uppmaning till bojkott av Ericsson 1997.

Exemplet Ericsson är särskilt intressant. För tio år sedan hotades företaget med bojkott som ett resultat av varsel i Norrköping. Nu används Ericssons – och de andra stora svenska företagens – framgångar som argument för att ingenting behöver förändras.

Den kortsiktig-

het och populism som ligger slumrande i politikens natur, gör staten utom-

ordentligt olämplig som ägare.

Under dessa tio år har mycket hänt. Åren 2001–2003 genomgick företaget en enormt tuff förändringsfas, kämpade för sin överlevnad. Det krävde besparingar om 50 miljarder på årlig basis, personalneddragningar omfattande hela 50 000 personer. Svåra beslut som räddade företaget, och därmed tiotusentals svenska jobb. Beslut som aldrig hade kunnat fattas av en statlig ägare, med dess ständigt ängsliga blickar på nästa valrörelse.

Men sådana perspektiv lyser med sin frånvaro i debatten. Istället låter sig Mats Odell hudflängas av Thomas Östros och den övriga oppositionens populistiska angrepp. Han accepterar en problembeskrivning som reducerar det privata ägandet till en administrativ fråga, en fråga om ”timing” och kalkyler, en statsfinansiell övning som mycket få väljare begriper.

Orsaken är sannolikt – paradoxalt nog – just den synd som det privata ägandet så ofta anklagas för: kortsiktighet. För att undvika att på kort sikt stöta sig med viktiga väljargrupper, väljer man bort det långsiktigt kloka. Den kortsiktighet och populism som ligger slumrande i politikens natur, gör staten utomordentligt olämplig som ägare.

Regeringens och oppositionens gemensamma misshandel av det privata ägandet är en övertydlig illustration till varför politiker bör hålla sig på behörigt avstånd från näringslivet.