Borgs mardröm
har bara börjat

Bilsalongen i Frankfurt, den 15 september 2009. Volvochefen Stephen Odell firar med hela ansiktet. Han har precis tagit en bit av den tårta han specialbeställt för att fira att försäljningssiffrorna pekar uppåt. Ingen kan missförstå budskapet. Recession is over, står där på tårtan. Nu är det business as usual.

Veckan som följer meddelar regeringen att krisläget är över. Det döljer sig inte längre ett monster i statsfinanserna, säger Anders Borg. På presskonferenser portioneras godsakerna ur budgeten ut. En hundring till pensionärer och en till studenter. För de flesta äts pengarna upp av att finanskrisen dragit med sig basbeloppet ner i dyn och därmed sänker pensioner och studiebidrag efter årsskiftet, men ingen säger något. Ingen vill ta hål på lättnadens bubbla.

Utanför Volvo Lastvagnars grindar i Umeå, den 17 september 2009. Ett femtiotal metallare går hem från fabriken för sista gången. Ut i arbetslöshet. En vän som jobbar som svetsare på fabriken berättar för mig att när varslen kom satt vuxna män och grät helt öppet. Avskeden är inte tomma siffror, utan människors liv och drömmar som går i kras.

De som nu kan fira med tårta är de som äger pengar och företag och de som sköter dem. Deras kris verkar vara över nu. De kommer med all sannolikhet få tillbaka mycket av det de förlorat när börserna åter vänder uppåt, och de får behålla sina jobb om de sparkat tillräckligt med folk för att deras arbetsplatser ska överleva.

Kvar finns den ekonomiska orkanens offer som står barfota i spillrorna av sina liv när stormen nu dragit sig tillbaka och den globala finansmarknadens upprörda skyar åter blir ljusblå och stilla. Enligt arbetsförmedlingen har antalet arbetslösa ökat med 113 000 på ett år och det mest positiva man kan säga är att även om varslen fortsätter så går det inte längre lika fort nedåt. LO beräknar att det sammanlagda fallet i arbetslöshet 2009-2011 motsvarar 250 000 jobb. För väldigt många människor är det först nu krisen börjar på allvar. Nu är besparingarna slut, nu närmar man sig sakta men säkert stupstockarna i trygghetssystemen, nu har man skickat hundratals jobbansökningar utan att få något annat svar än tack för visat intresse.

Det är när monstret verkligen visar tänderna för de många som det försvunnit från Anders Borgs mardrömmar. Det handlar om perspektiv. För att rädda finansmarknaden använde regeringen några skattemiljarder till att rädda en skojarbank som Carnegie, la 15 friska miljarder i en stabilitetsfond och sjösatte ett garantiprogram för banker och bostadsinstitut som totalt omfattar smått ofattbara 1 500 miljarder kronor. Liknande satsningar gjordes i andra länder och det var dessa massiva åtgärder från världens samlade regeringar som gjorde att den totala kollaps av finanssystemen som tyckets hota uteblev. Borgs lugn vid budgetpresentationen handlade om att förutsättningarna för att näringslivet ska få den tillgång till de pengar de behöver är återupprättade, marknadens pulsåder är i hopsydd och de låga räntor som ska hindra kapitalet att klumpa ihop sig i dess ådror är på plats.

För att komma åt den kris som känns in på bara skinnet på människor som de som häromveckan gick hem från Volvo i Umeå satsas inga mångmiljardbelopp. I sammanhanget framstår pengarna åt pensionärer och studenter som lite snålt tilltaget valfläsk. Hade man haft samma vilja att rädda jobben som att rädda finansmarknaderna så hade man krävt återanställningar av dem som redan fått gå från skolor och sjukhus, man hade investerat i ny järnvägsräls och upprustning av nedgångna miljonprogramsområden. Det finns mängder av saker att göra. Det är ju egentligen inte jobb som saknas i Sverige, utan anställningar.

Men när regeringen talar om arbetslösheten låter man som en skiva som hängt upp sig. Det enda man har att erbjuda är nya skattesänkningar. Det som fortfarande återstår att förklara är hur man, lite tillspetsat, lindrar de hungrandes plågor genom att ge mat till de redan mätta?