”Vi får en föraning av valrörelsens slagord”

Formen för ”Korseld” är enkel: Två ledarskribenter – Sanna Rayman från obundet moderata Svenska Dagbladet och Katrin Kielos från oberoende socialdemokratiska Aftonbladet – frågar ut en aktuell offentlig person.

Inledningsvis ställer Rayman frågorna och redan där blir stämningen spänd. Sahlins tonfall är hårt, utdraget och många gånger överröstar Sahlin Rayman när hon försöker flika in en fråga. Sahlins kroppsspråk är kritiskt, huvudet hålls snett och flera gånger åker pekfingret upp varnande mot Rayman. Ibland blir kroppsspråket rent av övertydligt. När Sahlin säger ”det måste finnas ett tak” så drar hon med handen för att visa taket och golvet ”det måste finnas ett golv”, som om hon talade till ett dagisbarn. En klassisk härskarteknik där man fördummar motståndaren i stället för att vinna henne, inte särskilt smart i detta fall då Rayman bara ställer frågor. Att Sahlin inte är ute efter att omvända borgerliga står klart när hon vänder sig till Rayman och säger:

– Kan det vara så att du och jag tycker ganska olika?

– Det lär vi göra, svarar Rayman.

– Och det lär vi fortsätta göra, säger Sahlin oberört.

De kritiska frågorna besvarar Sahlin med att dels attackera Rayman och dels attackera regeringen. Hon tar avstånd från Rayman genom att säga ”Det var dina ord, inte mina” och ”Om du lyssnade på vad jag sa innan.”. Sahlin borde ha tonat ner attackerna mot Rayman eftersom det väcker sympatier för offret, oavsett politisk hållning.

Sahlin skulle i stället ha ansträngt sig för att bemöta Rayman, då det skulle ha visat på en vilja att bemöta alliansens anhängare. Påståenden som ”det har regeringen slarvat bort helt”, borde Sahlin ha underbyggt tydligare. Att peka på Alliansens brister är ett smart retoriskt drag om det är grundat och vägs upp med konkreta förslag på förändring.

Det gör inte Sahlin.

Däremot ger hon Kielos, som tar över andra halvan av intervjun, sin sammetslena röst varvat med leenden som avslöjar att Sahlin är ute efter att frälsa redan frälsta. De retoriska giftpilarna byts ut mot guldkorn, och vi får en föraning av de slagord som väntar oss 2010:

– Jag tycker det är häftigt med kunskap.

– Alla ska få förmånen att vara med att bidra nu till kampen för en bättre välfärd.

Det är snyggt att Sahlin väger in ”förmån” och ”bidrag” i en och samma mening då dessa två har helt olika laddningar. Dock skulle ”hjälpa till” varit bättre då ”bidrag” klingar illa i många Allians-anhängares öron. Och just bidrag är något Sahlin upprepar flera gånger i intervjun.

Mot slutet kommer de retoriska fallgroparna. Sahlin använder långsökta metaforer som ”stupstock”, och hävdar att en och samma åsikt i ett års tid är lång tid. Hon ger ett ogrundat påstående ”regeringen har usla opinionssiffror” precis när Kielos har tagit upp Sahlins usla opinionssiffror. När Kielos omformulerar frågan med ”varför har Reinfeldt bättre förtroendesiffror än du?”, så svarar Sahlin med en klassisk medieträningsstrategi från 90-talet – undanfly svaret med ett självklart påstående:

”Jag tror att om man känner förtroende och tillit till både mitt parti och mitt ledarsätt, då växer också tilliten till mig som statsledarkandidat.”.

Sahlin behöver lämna den förlegade översittarretoriken som folket röstade bort 2006. Att attackera alliansen fungerar retoriskt om alliansen attackerar tillbaka, men än så länge har de fört en saklig retorisk hållning som pekar på målen – inte på Mona Sahlin.

Och eftersom det är en kamp om uppmärksamhet borde Sahlin satsa mer på att beskriva vad hon vill uträtta.