U-länderna måste få öka sina utsläpp

Politikerna i industriländerna är rörande överens om att utvecklingsländerna ska med på klimattåget. För att förmå de fattiga länderna att vidta åtgärder för att begränsa användningen av fossila bränslen, vilket påstås begränsa den globala temperaturhöjningen, lockar den rika delen av världen sin vana trogen med mer bistånd (för vilken gång i ordningen lockas utvecklingsländerna med bistånd för att göra det som för tillfället prioriteras i den rika världen?).

Det är inga småsummor som i detta förment vällovliga syfte ska överföras till utvecklingsländerna, alternativt finansieras av de fattiga länderna själva. Världsbanken räknar med att en omställning i fattiga länder som överensstämmer med de rika ländernas klimatplaner kommer att kräva belopp motsvarande dagens samlade bistånd.

I fattiga länder skall alltså gigantiska summor satsas för att begränsa kommande möjliga temperaturhöjningar till en fix nivå som våra politiker bestämt vara lagom. Och detta skall ske mot bakgrund av skriande investeringsbehov för dessa länders utveckling. Fortfarande lever en stor del av människorna i Afrika under fattigdomsgränsen, och det borde vara högsta prioritet att få upp den ekonomiska tillväxten. Intressekonflikten är uppenbar.

För att denna ohållbara ekvation ska gå ihop hörs sedan en tid tillbaka ett argument som sägs motivera dessa kraftfulla klimatåtgärder; åtgärderna är extra nödvändiga i fattiga länder eftersom klimatförändringen slår extra hårt mot just dem. Å ena sidan är det alltså synd om de fattiga länderna som drabbas av påstådda klimatförändringar, å andra sidan måste vi sätta tumskruvar på dem för att strypa deras utvecklingsmöjligheter.

För övrigt är det långt ifrån uppenbart att någon anmärkningsvärd klimatförändring i fattiga länder ägt rum. Stora variationer i exempelvis nederbörden har alltid varit en realitet i tropiska områden och kan därmed inte kopplas ihop med ett förändrat klimat. Det kan till och med förhålla sig så att klimatet i vissa avseenden blivit bättre under 1900-talet. Detta hävdas till exempel av professor Will Alexander vid universitet i Pretoria som menar att den enda signifikanta förändring som inträffat i södra Afrika är en måttlig ökning av nederbörden som är allt igenom önskvärd.

Det framstår som alldeles uppenbart att åtgärder mot användning av fossila bränslen i utvecklingsländerna är destruktivt. Vad de verkliga kostnaderna i slutändan kommer att bli i form av minskad produktion går bara att spekulera om. Vad som verkligen behövs i dessa länder är mer av handel och transporter, högre produktion och konsumtion, och inte minst utbyggd elförsörjning, kort sagt, allt som bidrar till tillväxt och framtida välfärd. Det skulle kunna sammanfattas som så att utvecklingsländerna är i behov av mycket mer fossila bränslen för sin utveckling, det vill säga ökade utsläpp av koldioxid. Hur skall exempelvis problemet med att omkring 1,6 miljarder människor i dag saknar tillgång till elektricitet kunna lösas - en fråga som borde vara prioriterad - utan att utsläppen ökar?

Sett i ett historiskt perspektiv är det mycket tydligt att miljön gynnas av ökat välstånd. Planekonomi som synes vara en förutsättning för den drastiska klimatpolitik som förespråkas med hänvisning till förmenta klimatproblem har sällan eller aldrig resulterat i positiv utveckling, vare sig för miljö eller människors välbefinnande.

Det är dags att kritiskt syna klimatåtgärderna, och då inte minst utifrån utvecklingsländernas perspektiv. Hur påverkar åtgärderna dessa länders möjligheter till tillväxt och ökat välstånd? Om dessa frågor inte beaktas kan försöken att begränsa utsläppen av växthusgaser innebära katastrof. Det behövs realism och förnuft i klimatpolitiken om nu klimatpolitik verkligen behövs.