Olofsson vilse i fablernas värld

REPLIK En färgsprakande regnbåge som skimrar över en livfull skog, där fåglar kvittrar i olika tonarter, där människorna förnöjt går omkring och mumsar på ny spännande mat och gläds över att den gamla onda tiden då alla tvingades att äta bruna bönor och fläsk är över. Denna fablernas värld, som egentligen bara saknar ett gäng glada skuttande teletubbies för att bli alldeles fullkomlig, hotas dock av en grupp ondsinta personer som vill förneka människor att bli rättvist bedömda ”utifrån” värmen i sitt hjärta, bara för att de råkar ha ett annat namn på gud och inte kommer från Borås. Om man skall utgå från vad Maud Olofsson skriver i sin debattartikel är det uppenbarligen så den mentala bilden av det mångkulturella samhället, på fullt allvar, ser ut i Olofssons och den verklighetsfrånvända politiska elitens värld.

I förra veckan mötte jag själv Maud Olofsson i en direktsänd tv-debatt som jag främst kommer minnas för Olofssons oförmåga att ta ställning till islamism och försvaret av västerländska värderingar, samt hennes ifrågasättande av existensen av svensk och nordisk kultur. I den nyligen publicerade opinionsmätningen från United Minds blev Sverigedemokraterna landets fjärde största parti och passerade bland andra Centerpartiet i storlek.

Kanske beror detta på att fler och fler människor inte känner igen sig i den beskrivning av verkligheten och mångkulturen som Maud Olofsson vill förmedla? Kanske beror det på att fler och fler, i likhet med Sverigedemokraterna, börjat inse att massinvandring och mångkultur inte bara medför nya maträtter utan också ökat hedersvåld, segregation, motsättningar, rotlöshet, gängbildningar, våldtäkter och personrån, ifrågasättandet av svenska traditioner och symboler, arbetslöshet, sänkta betyg och kunskapsnivåer i skolan, religiös fundamentalism, könsstympning, kvinnoförtryck, tvångsäktenskap, ökade kostnader och minskad välfärd?

Kanske beror det på att många svenskar har besökt Danmark och Finland och där med egna ögon har kunnat se att omtanke om den egna nationen och en ansvarsfull invandringspolitik inte alls leder till slutenhet och elände utan snarare till ökad välfärd, framåtskridande och trygghet?

Kanske beror det också på att Maud Olofsson inte framstår som trovärdig när hon nu hävdar att hon är trygg i sin svenska identitet, samtidigt som hon för en tid sedan hävdade att det inte är svenskar, utan invandrare, som byggt Sverige? Ett uttalande som för övrigt rimmar väl med statsministerns uppfattning om att endast barbariet är svenskt och att all utveckling har kommit utifrån.

Kanske har dessa faktorer också betydelse för de förändringar vi nu ser av det politiska landskapet?

Svaret får vi i september nästa år.