LO:s krav: Minst 620 kronor i löneökning

DEBATT Avtalsrörelsen 2010 ska ge nya löner och arbetsvillkor för mer än tre miljoner löntagare i Sverige. LO:s styrelse har i dag beslutat om de gemensamma kraven på löneökningar för cirka 1,8 miljoner löntagare som arbetar i LO-förbundens avtalsområden. De gemensamma kraven innebär löneökningar med minst 620 kronor per månad och heltidsanställd, dock lägst 2,6 procent.

Jämställda löner är även i avtalsrörelsen 2010 ett självklart krav för LO. Kampen mot den diskriminering som drabbar branscher med hög andel kvinnor kan inte göra halt i lågkonjunkturen. En jämställdhetspott är därför en självklar del i de gemensamma kraven.

Utöver lönekravet på 620 kronor ska därför en pott på minst 125 kronor per heltidsanställd och månad tillfalla avtalsområden som har en genomsnittlig förtjänst lägre än 21 300 kronor per månad. På så sätt får LO-förbundens kvinnodominerade yrkesgrupper ett större lönepåslag än de mansdominerade.

LO-förbunden har också enats om följande krav i avtalsförhandlingarna 2010:

  Rätt till heltid.

  Förstärkning av den anställdes rättigheter vid visstidsanställningar.

  Förhindra att LAS kringgås med hjälp av bemanningsföretag.

I dagens ekonomiska läge är det extra viktigt för fackföreningsrörelsen att vi träffar rätt i våra lönekrav. Vi ska inte ta ut mer än vad ekonomin klarar av, men vi får heller inte lägga oss för lågt. Krisen beror inte på att lönerna i Sverige är för höga utan på ett kraftigt fall i efterfrågan. För låga löneökningar riskerar därför att spä på arbetslösheten.

Raset i ekonomin har gjort att det i många företag nu finns fler anställda än det finns arbetsuppgifter att utföra. Men problemen berör inte hela arbetsmarknaden utan främst delar av industrin. Där kommer uteblivna löneökningar inte att lösa problemen. Istället behövs det lösningar utanför avtalsrörelsen, till exempel att staten hjälper till.

I de företag där krisen slagit som värst har företagsledningar och anställda ett gemensamt intresse av att övervintra tills det stundar bättre tider. Annars är risken stor att företagen står utan kvalificerad personal när konjunkturen vänder. I flera olika europeiska länder går staten in med olika typer av ekonomiskt stöd som gör det möjligt för företagen att ha kvar sin personal. Också i Sverige borde regeringen ta ansvar genom någon typ av stöd i samverkan med fack och arbetsgivare.

I sammanhanget är det viktigt att peka på att också de drabbade företagen har ett stort ansvar. Ett sätt att skapa ekonomiska marginaler är att fundera över aktieutdelningen. I våras beslutade Volvos bolagsstämma om en aktieutdelning på två kronor per aktie. Totalt uppgick utdelningen till fyra miljarder kronor. Om man räknar med att lönekostnaderna är 500 000 kronor per år och anställd skulle 4 miljarder kronor räcka till 8 000 anställda.

Hittills har diskussionen om den kommande avtalsrörelsen visat att fack och arbetsgivare står långt ifrån varandra. Fackliga krav på löneökningar i centrala avtal står mot arbetsgivarnas krav om nollavtal. Arbetsgivarna kan däremot tänka sig lokala förhandlingar. Det är lätt att föreställa sig hur enskilda arbetstagare då kommer att avkrävas löften om att ensidigt anpassa sin arbetstid och sina anställningsvillkor. På så sätt försöker arbetsgivarna flytta över bördan av krisen helt och hållet på löntagarna.

Centrala avtal skapar en norm för hur mycket lönerna ska öka. Utan sådana normer riskerar vi att åter hamna i den situation som rådde på 1980-talet i Sverige. Olika branscher och arbetsgivare bjöd över varandra och kompensationskraven drev upp lönerna. Men istället för reallöneökningar ledde det till inflation.

Om vi följer arbetsgivarnas modell med nollavtal riskerar vi inte bara problem i svensk ekonomi. Också ur ett maktperspektiv förskräcker kravet att det bara ska ske lokala löneförhandlingar. Hur ska en enskild anställd då kunna mäta sig mot arbetsgivaren? Centrala avtal är en garanti för att grupper och individer som annars skulle ha svårt att hävda sig gentemot arbetsgivaren ändå får de löneökningar de har rätt till.

I en tid då arbetsgivarna försöker utnyttja den ekonomiska krisen för att försvaga löntagarnas rättigheter och underminera de centrala kollektivavtalens betydelse är behovet av samordnade avtalsförhandlingar större än på mycket länge. Med sina krav om nollavtal försöker arbetsgivarna flytta över hela bördan av krisen på enskilda löntagare. Vårt svar är sammanhållning och solidaritet.