Pappor sliter för att leva upp till alla krav

DEBATT I dag är det min – och många andra pappors - dag. Idag är det Fars dag.

Förutom på Fars dag, är bilden av pappan ofta förenad med problem. Pappor som sviker. Pappor som inte tar ansvar för sina barn. Pappor som begår övergrepp. När jag ser mig omkring känner jag inte alltid igen mig i den bild media försöker ge. Den verklighet jag lever i ser annorlunda ut. Där ser jag engagerade, närvarande och uppoffrande pappor. De är fotbollstränare till mina barn. De är föräldralediga. De säger nej till sammanträden, eftersom de ska hämta från förskolan. De läser sagor och leker med sina barn.

Visst generaliserar jag en del. Men det ligger samtidigt en hel del sanning i mitt resonemang. För visst finns det många pappor som tar alltför lite ansvar för sina barn. Det räcker med att fråga första bästa polis för att få höra att det är oftast är grabbar från trassliga hemförhållanden, ofta med en helt eller delvis frånvarande fadersgestalt, som hamnar snett i livet. Självklart inte alltid, men detta faktum är ofta en bidragande orsak till att den kriminella banan beträds. Barn som har svikits.

Men samtidigt – mitt i alla tillkortakommanden och ouppnådda ambitioner – så finns dom där. Alla dessa rejäla, ansvarstagande och pålitliga pappor – runt om i Sverige. I det tysta sliter de för att klara alla kraven från arbetsgivare, barn, föräldrar och partner. Visst är det många kvinnor, troligen ännu fler, som gör det samma. Men tillåt oss för en dag, på Fars dag, uppmärksamma och hylla alla dessa pappor som faktiskt ur ett historiskt, internationellt och ur ett barnperspektiv, tar ansvar och visar hur en pappa ska vara.

I den politiska debatten så verkar det bara finnas en enda mall för hur en bra pappa ska vara; han tar ut lika många dagar i föräldraförsäkringen som mamman. Hur mycket tid pappor lägger ned på sina barn i övrigt räknas inte, bara statistiken från Försäkringskassan duger. Och då vet vi att bara åtta procent av papporna är riktiga pappor. Förutom att det självklart inte enbart är uttaget av föräldrapenningdagar som mäter pappakvalitet så nämner ingen att för varje årskull barn har pappornas uttag av föräldrapenning ökat successivt. Föräldrapenninguttaget blir nämligen mer jämställt för föräldrar till yngre barn. För barn som fyllt tre år och är födda mellan 2000 – 2004 minskar föräldrapenninguttaget bland kvinnor i samtliga inkomstklasser, medan det för männen finns en ökande trend i användandet av föräldrapenningdagar i princip samtliga inkomstklasser. För barn som uppnått sex års ålder 2008 hade 52 procent av papporna tagit ut mer än två månaders föräldrapenning.

Typiskt att en kristdemokrat försvarar att bara en femtedel av föräldrapenningdagarna tas ut av män, tänker då många förståsigpåare. Nä, jag försvarar inte det. Jag tycker män ska ta ut fler dagar. Jag har gjort det själv och aldrig ångrat det. Men jag vill samtidigt ge den andra bilden, att allt fler pappor tar ut föräldraledighet, uppmuntra till det och använda moroten mer än piskan för att öka antalet dagar där pappor på heltid tillbringar tid med sina små. Jämställdhetsbonusen som införts av alliansregeringen är ett exempel på en sådan morot.

Men Socialdemokraterna och deras stödpartier satsar i stället på piskan. Socialdemokraternas kongress beslutade att kvotera föräldraledigheten, så att en tredjedel måste tas ut av pappan, en tredjedel av mamman och en tredjedel ska tydligen föräldrarna ges förtroende att själva bestämma över. Klåfingriga politiker ser något de ogillar och tror att de med generella regler ska lösa problemet. Men de glömmer att människor lever i olika livssituationer och har andra värderingar än de styrande om hur barnomsorgen ska skötas. Effekten blir att färre barn får tillbringa maximal tid med någon av sina föräldrar. Utvecklingen visar att antalet föräldrapenningdagar som inte tas ut per barn ökar sedan flera år tillbaka. För barn som fyllde 8 år under 2007 användes inte cirka 10 procent av föräldrapenningdagarna, motsvarande i snitt 45 dagar per barn.

Jag som kristdemokrat ser politiken som ett sätt att lösa problem, inte att styra människors beteenden. Information, uppmuntran, och gärna lite stimulanser, lockar fler pappor att tillbringa mer tid med sina barn. Men, låt inte barnen komma i kläm för regleringsivern. Låt oss inse att föräldrarna är kloka nog att välja det som är bäst för deras barn.