”Granska de misstänktas sexliv istället för offrets”

Polisen ringer runt till den misshandlade killens vänner och frågar om han brukar bli muckig och stökig när han dricker öl. Dricker han för övrigt mer än öl, kanske groggar ibland? Gillar han att bli full? Har han dåligt ölsinne? Går han fram till okända människor och börjar prata, till och med tjafsa? Och hur brukar han bete sig i största allmänhet? Har han tidigare i sitt liv hamnat i slagsmål? Kanske han gillar hårda tag? Och hur betedde han sig egentligen på den där charterresan till Mallis för fyra år sedan?

Nej, så går det förstås inte till.

Däremot skulle nog polisen anse att det var av yttersta vikt att kartlägga de misstänkta gärningsmännens eventuella fallenhet för våldsamt beteende. Det är ju de som är misstänkta. Om de misstänkta våldsverkarna också tidigare har bråkat, stökat, kanske till och med blivit åtalade och dömda för våldsbrott så talar det förstås till deras nackdel.

Om någon av dem har tränat kampsport är det av intresse, eftersom det kan tala för större träffsäkerhet och styrka bakom sparkarna mot det liggande offrets huvud. Om de har bråkat med andra unga män på någon krog tidigare samma kväll så är det av intresse.

Ja, ni förstår säkert poängen.

Problemet är att det gör inte det svenska rättsväsendet ännu i dag år 2007.

När en kvinna polisanmäler att hon har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp då hon var kraftigt berusad eller drogad, och hade svårt att värja sig, då är det hennes beteende och leverne som kartläggs. Inte de misstänkta gärningsmännens. De två polisutredningar kring de så kallade Stureplansprofilernas misstänkta våldtäktsbeteende har återigen satt strålkastar

ljuset på en vanligt förekommande arbetsmetod i det svenska rättssystemet. Fokus hamnar på kvinnans beteende, inte männens.

Man säger att det handlar om trovärdighet. Männen medger att det har förekommit sexuella aktiviteter, men helt frivilligt från alla inblandade. De har i vart fall inte förstått något annat, eftersom det här är en brud som brukar knulla runt, med vem som helst, hur som helst. Enligt deras utsago.

I tingsrätten under den första rättegången mot den s k Stureplansprofilen läste en försvarsadvokat upp en lista med påstådda tidigare älskare som kvinnan ombads bekräfta. I det senaste fallet har framkommit att polisen kontaktat tidigare pojkvänner till kvinnan och ställt frågor om hennes sexuella preferenser.

Som om det vore hon som hade en sexualitet med kriminella förtecken. Som om det hade med saken att göra.

Tyvärr är detta inte ovanligt. Våldtäktsrättegångar är inte sällan en mardröm för målsäganden där gamla ligg dyker upp som vittnen, där valet av underkläder påstås ha med sexlusten att göra, där tidigare gruppsamlag verkar fungera som ett indirekt godkännande för att man därefter alltid vill ha gangbang, med vem som helst.

Däremot är det ytterst ovanligt att rättegångar om misstänkta våldtäkter innebär en resumé av de misstänkta gärningsmännens tidigare sexuella beteende. Trots att deras kvinnosyn, deras inställning till förnedringssex och hårda tag, deras erfarenheter av gruppsex faktiskt kan vara av intresse. Inte minst för deras trovärdighet.

Om männen har en sexualitet som rör sig i gränslandet för vad som är lagligt eller ej så finns det också mycket som talar för att de har skäl att ljuga i rättssalen. Deras trovärdighet sjunker betänkligt om de har för vana att släpa med sig stupfulla tjejer och sätta på dem.

En gedigen polisutredning om en misstänkt våldtäkt borde per automatik innebära en granskning av männens inställning till våldsamt sex, analsex, pornografi eller för den delen missionären.

På samma sätt som en utredning förstås ska försöka hitta eventuella belägg för att kvinnan kan ha skäl att ljuga ihop hela historien, ska polisen också söka efter bevis på att männen har allt att vinna på att förneka brott. Det första Stureplansfallet ska snart upp i hovrätten för ny prövning. Det ska bli intressant att se om en svensk domstol vågar granska männens historia med samma hökblick som annars brukar förbehållas våldtäktsoffret. Återigen – det är männen som har mest att vinna på att förneka brott. Bevisningen borde prövas utifrån detta faktum.