Fler liv kan räddas om tabut bryts
Gunilla Wahlén, ordförande för anhörigföreningen Spes: Alltför många deprimerade möts av vården med ett "ta sig i kragen".
Vi är så många som är drabbade av det ofattbara, det outhärdliga – att vår dotter, son, mamma, pappa, vän, kompis har tagit sitt liv.
Chocken, sorgen, saknaden, ilskan, skulden känns så stark. Livet blir aldrig som förut men livet går vidare trots att sorgen finns där.
Det kan vara svårt att förstå att någon mår så dåligt och har tankar på att ta sitt liv, därför är det viktigt att våga fråga och att våga svara ärligt på frågan.
Det finns fortfarande ett tabu kring självmord. Många törs inte tala om det. Det hjälper att sätta ord på tomheten, på sömlösheten, ångesten och känslan av att inte duga. Att inte uppnå sina egna eller andras förväntningar. Den som lyssnar behöver inte förstå, eller ha svar, men tankarna måste släppas ut. Lyckas man har man kommit över en viktig tröskel. För döden är en viktig del av livet. Var och en ska ha någon att tala med om hur han eller hon mår och har det, om existentiella frågor. Om liv, död, suicid, meningen med livet.
Som ordförande i SPES, Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandestöd, vet jag att det kan vara svårt, mycket svårt, både för personen själv eller som vän och anhörig att få rätt hjälp i rätt tid.
Tankar på att ta sitt liv är ett akut tillstånd. Hjälpen måste finnas direkt – precis som när någon har smärtor i bröstet eller andnöd. Alltför många med depression, ångest och livsleda möts av personer i vården som ger rådet att ”ta sig i kragen”, ”vila några dagar”, ”tänka på vilken skada man gör sin omgivning”. Att ge liknande besked på vårdcentraler, psykmottagningar eller inom elev- och företagshälsovård är tjänstefel. Tänk tanken att någon svarar så när du känner att du håller på att dö av bröstsmärtor. Anmälan går direkt till ansvarsnämnden. Med rätta.
Nästan 1 500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. 3–4 personer dör varje dygn och 40 försöker ta sina liv. Tankar, försök eller att ta sitt liv är ett folkhälsoproblem. Var finns handlingsplanerna, livräddningskurserna för alla oss som förväntas klara av våra eller våra närståendes psykiska symtom och sjukdomar?
På flera platser i landet kan man få snabb hjälp vid akuta situationer, via 112, men inte överallt. Alla kommuner, landsting, polis och räddningsmyndigheter bör införa det, landet över.
Ta nollvisionen på allvar, det räddar liv precis som nollvisionen inom trafiken har visat att det går att sänka dödstalen drastiskt. Lika viktigt som att få akut traumastöd är det att få långsiktig hjälp. Krisen kan lösas, men depressionen, ångesten, sorgen varar länge. Den behöver inte synas utanpå utan finns därinne.
Kunskapen finns, liksom forskning om självmord och förebyggande hjälp, men ämnet väcker starka känslor och ångest. Det är hög tid att föra ut frågan i ljuset, det är dags att ställa krav. Hjälpen, stödet, behandlingen, vården måste finnas för den som har självmordstankar.
