Ge brottsoffren deras pengar nu

Den 8 januari blev 19-åriga Cajsa Jonsson mördad i Norrköping. Det var ett mycket brutalt dåd. En svarttaxichaufför tog upp henne i sin bil och körde iväg till en skogsdunge där han våldtog, knivhögg och drämde en stor sten i huvudet på henne.

Tack var en väldigt bra polisutredning hittades mannen och dömdes till livstids fängelse.

Mördaren blev också skyldig att betala ett skadestånd till Cajsas mamma Ingrid. 175 869 kronor. Ett i sammanhanget stort belopp, högre än praxis. Även Cajsas tre kvarvarande systrar fick skadestånd.

Summan kom rätten fram till efter ganska pressande förhör där Ingrid fick försöka redogöra för sitt lidande. Ingrid upplevde just den här delen av rättegången som särskilt svår. Ordföranden fick bryta flera gånger för att hon och döttrarna helt enkelt ­inte orkade.

Men mördaren hade förstås inga pengar.

Och nu börjar mardrömmen på nytt för Ingrid. Det är nu som staten visar upp sin cynism och okänslighet i all sin formella prakt.

Det är nu Brottsoffermyndigheten kommer in i bilden.

Smaka på ordet. En myndighet för offer. Vars arbete går ut på att ”främja alla brottsoffers rättigheter och uppmärksamma deras behov och intressen”, enligt egen beskrivning.

Det låter bra. En av staten erbjuden axel att luta sig emot. En trygg institution att ta hjälp av när allt annat rämnat.

Tyvärr är det inte så.

Deras egna uttalade mål är inget annat än nyspråk av Orwellska mått.

För i stället för en varm famn möttes Ingrid av isande byråkratisk kyla. Hennes krav ifrågasattes, hennes lidande vägdes och mättes och befanns inte stort nog.

Skadeståndet skrevs ner till en knapp fjärdedel, 39?941 kronor. Och Cajsas systrar fick ingenting. Det låter fullständigt absurt. Men så här går det till. Samma stat som i en domstol värderar lidandet till ett belopp, gör i en annan instans en helt ny, och lägre, bedömning.

Hela denna process har tagit tre år. Tre år av förlängt lidande för Ingrid. Tre år av förnedring. Tre år där det hemska som hände hennes dotter blir närvarande varje dag.

Justitieminister Beatrice Ask försvarar systemet. Det är ju inte staten som ska betala skadestånd. Underförstått, det är ju inte staten som begått brottet.

Där menar jag att hon tänker helt fel. Statens absolut viktigaste uppgift är att beskydda sina invånares liv. Även om någon annan mördar är det ett misslyckande för oss alla.

Det minsta man kan begära att är att vi behandlar den som drabbats med respekt. Ja, jag tvekar inte att säga kärlek. Att vi som stat gör allt i vår makt för att visa stöd, medkänsla och försöka ge upprättelse. Inte, som nu, att förlänga lidandet.

Carina Höglund, 10-åriga Englas mamma, har samma problem. Hon tyckte att det skadestånd hon fick var för lågt och överklagade till Högsta domstolen. Som avvisade hennes ärende. Men det hade inte spelat någon roll. Även om HD hade höjt hennes skadestånd hade det inte betytt någonting. För Englas mördare har heller inga pengar. Så vad HD än tycker är det Brottsoffermyndigheten som bestämmer.

De behöver inte ta hänsyn till beslut fattade av Sveriges högsta juridiska instans.

Det här systemet är naturligtvis fullständigt absurt och förödmjukande för oss alla. Ändå är det så enkelt att fixa.

I Norge betalar staten ut skadestånd till offret inom tre veckor från domen. Om sen gärningsmannen inte har pengar blir det en sak mellan honom och myndigheterna. Offret behöver inte bry sig.

Ungefär som vi gör med bidragsförskott till ensamstående föräldrar i dag. Myndigheten lägger ut och kräver sedan pengar tillbaka från den som skulle betala.

Jag har träffat många brottsoffer genom åren. Gemensamt för de flesta är att de känner sig svikna av myndigheterna. Att de i den svåraste stunden i livet inte får