”Islam – en helig ko i Danmark”

Offentliggörandet av tolv teckningar av den islamiska grundaren Muhammed i den danska morgontidningen Jyllands-Posten (Ytringsfrihed: Muhammeds ansigt”, Jyllands-Posten, den 30 september 2005) har fått långtgående konsekvenser.

Nu tänker jag inte enbart på dödshoten mot Jyllands-Posten, tecknarna och skandinaver i allmänhet, handelsbojkott och ambassad- och flaggbränningar, då Muhammedkrisen eskalerade i början av 2006 efter det att ett antal i Danmark bosatta imamer gjort en rundresa i Mellanöstern.

Nej, jag tänker på det paradigmskifte i dansk press som Muhammedkrisen medfört.

Morgontidningen Jyllands-Posten framstod tidigare som en reaktionär landsortstidning, medan dagstidningen Politiken stod som de frisinnades försvarare. Men som en förlängning av Muhammedkrisen har Jyllands-Posten och Politiken bytt positioner.

Detta har nu aktualiserats igen.

Under rubriken ”Sveriges ukendte republik” (Politiken, den 29 juli 2007) publicerade Politiken en stor artikel om Lars Vilks egenutropade republik Ladonien. I artikeln skrev journalisten Gorm Vølver också om andra av Vilks verk. Men Lars Vilks senaste verk – ett antal teckningar av Muhammed – omnämndes inte, även om dessa teckningar just då var föremål för en stor debatt i Sverige, vilket var mycket talande för den redaktionella linjen.

Jag fann detta utelämnande anmärkningsvärt och jag skrev därför ett läsarbrev till Politiken och påtalade det. Läsarbrevet infördes aldrig.

Jyllands-Posten hade redan i en notis (”Muhammed som hund”, den 24 juli 2007) – fem dagar innan Politiken offentliggjorde sin Muhammedfria artikel – skrivit om censuren av Lars Vilks Muhammedteckningar, och den 8 augusti (på webben) och den 9 augusti (i den tryckta utgåvan) tog Jyllands-Posten upp historien igen. Båda artiklarna var illustrerade med Vilks teckningar.

Den 13 augusti informerade Politiken för första gången sina läsare om Lars Vilks problem med att få ställa ut sina Muhammedteckningar. Den 13 augusti lade tidningen ut artikeln ”Svensk udstilling vil ikke vise Muhammed-tegninger” på webben. Politikens webbartikel var illustrerad av en av Vilks teckningar.

Politiken hade emellertid fortfarande uppfattningen att det inte var mödan värt att informera läsarna av den tryckta utgåvan av tidningen om Lars Vilks teckningar.

Den uppfattningen delades inte av 14 andra danska tidningar. 14 danska tidningar hade publicerat historien om Lars Vilks teckningar innan Politiken den 15 augusti (”Folk og fæ: Fra feministiske myg til provokerende hunde”) sent omsider skrev om Lars Vilks teckningar i den tryckta utgåvan av Politiken.

Den tryckta artikeln illustrerades emellertid inte med en teckning, utan med ett foto av Lars Vilks, även om det naturligtvis hade varit det mest rimliga att presentera läsarna av pappersutgåvan en eller flera av de teckningar, som var frågans och artikelns kärna.

Det är inte lätt att svara på varför Politiken gärna publicerar en teckning av Muhammed på webben, men inte i den tryckta tidningen.

Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden kan möjligtvis hävda att han inte vill kränka en religiös minoritet i tidningens tryckta utgåva.

Men detta argument är rent hyckleri, då Politiken uppenbarligen inte har några problem med att håna, bespotta och förlöjliga den förhållandevis lilla grupp danskar som tar kristendomen på allvar som annat än en kulturell norm.

Inom de senaste månaderna har Politiken nämligen publicerat flera artiklar där kristna symboler och värderingar utsätts för grovkornig kritik.

Mot den bakgrunden är det tydligt att Politiken arbetar med ett dubbelt kontrakt: Det är helt OK att håna kristendomen, men det är inte OK att håna islam.

Varför kör Politiken med detta dubbla kontrakt?

Är det av respekt för islam? Nej, självklart inte. På Politiken har man lika många förbehåll vad gäller islam som andra religioner.

Politiken böjer sig däremot pragmatiskt i dammet för den hotkultur som väcks till liv när man kritiserar islam.