Tvinga brottslingen
flytta – inte offret

Ett jämställt samhälle är grunden för att bekämpa mäns våld mot och utnyttjande av kvinnor. Successivt har skyddet mot övergrepp på kvinnor stärkts. Men under de senaste åren har reformerna avstannat. Sverige får inte hamna i ett vakuum när det gäller att värna personers integritet och brottsoffers rättssäkerhet. Därför vill vi bland annat skärpa besöksförbudet.

Lagen om besöksförbud infördes 1988 i syfte att förbättra och utöka skyddet för personer som förföljs och trakasseras. Den första september 2003 utvidgade den socialdemokratiska regeringen lagen så att det blev möjligt att utfärda besöksförbud i den gemensamma bostaden. Fyra av fem som ansöker om besöksförbud är kvinnor och 90 procent av ansökningarna avser en man som de har eller haft en relation med. En tredjedel av förbuden överträds. En kvinna som har misshandlats, kränkts och dränerats på livskraft av sin partner ska inte tvingas på flykt från sitt eget hem. Det är en viktig symbolfråga.

Vi är inte nöjda med utvecklingen. Vi har bett riksdagens utredningstjänst gå igenom antalet meddelade besöksförbud avseende gemensam bostad sedan 2003. Resultatet är nedslående. Av drygt 4 000 meddelade besöksförbud per år mellan 2005 och 2008 avser endast runt 100 per år den gemensamma bostaden.

Tillsammans med Brottsförebyggande rådets tidigare utvärderingar kan vi dra följande slutsatser:

  Kraven för att kunna tillämpa besöksförbud i den gemensamma bostaden är för högt ställda. Besöksförbudet fick aldrig det förebyggande syfte som önskats. Rättspraxis har dessutom kommit att ytterligare skärpa kraven.

  Tillämpningen av besöks-förbud i landet skiljer sig kraftigt åt. Det krävs en mer stringent tillämpning.

  Utbildning av poliser och åklagare angående besöksförbudet har varit otillräcklig.

År 2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen Stalkningsutredningen som bland annat fick i uppdrag att utvärdera och förbättra lagen om besöksförbud. Utredningen föreslog att lagen om besöksförbud ersätts av en ny lag om kontaktförbud. Innebörden är i stort sett densamma, men det ska bli lättare att få kontaktförbud än vad det i dag är att få besöksförbud. Det ska inte som nu i praktiken krävas att ett brott ska ha begåtts för att kontaktförbud ska kunna meddelas.

Kontaktförbud ska föregås av en ordentlig hot- och riskbedömning samt en proportionalitetsbedömning. Hänsyn måste tas till att det finns motstående intressen; skyddet som den utsatta behöver måste vägas mot det intrång i integriteten som det innebär för den som meddelas kontaktförbud. En tydligare lagtext, tillsammans med en genomtänkt och målmedveten informationssatsning inom polisen behövs för att klargöra att lagen ska kunna användas även i förebyggande syfte.

I Österrike, som på många sätt har tagit över Sveriges roll som ledare i kampen mot mäns våld mot kvinnor, använder polisen ett standardiserat frågeformulär på brottsplatsen för att säkra bevisföring och lättare kunna genomföra en förebyggande riskbedömning. Det är en metod som prövats även i Sverige.

För att inte kvinnors liv och hälsa ska riskera att hänga på godtyckliga beslut borde den formaliseras. Förutsättningarna för polismyndigheterna att erbjuda stöd bör naturligtvis vara enhetliga, oavsett var man bor i Sverige.

Utredningen har nu legat på justitiedepartementet i snart två år utan att något har hänt. Det är nu hög tid att skapa ett bättre skydd för utsatta kvinnor. Lagen om kontaktförbud bör genomföras.

Vårt land ansågs länge ligga i täten i kampen mot mäns våld mot kvinnor, inte minst genom kvinnojourernas envisa kamp för att få upp frågan på den politiska agendan. På senare år har de andra europeiska länderna kommit i fatt Sverige på många områden. Vi vill nu att Sveriges återtar den stolta rollen som ledare i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Ett första steg, tycker vi, vore att sluta tvinga brottsoffren på flykt från den enda tryggheten de har – sina hem.