Tuffare politik tvingar flyktingar under jord

De bor bara några månader på varje ställe, ofta med ockerhyror. De tvingas arbeta svart. Betalningen är dålig. Många dagar räcker pengarna inte ens till mat. Det händer att deras barn officiellt ”inte finns”. De är inte registrerade någonstans, så för myndigheterna finns de inte. De lever bokstavligen i utanförskap. En bild från Sverige 2010.

Den handlar om gömda flyktingar, om individer och familjer som har sökt asyl och fått avslag, men som vägrar lämna landet. Ibland spekuleras det om att gömda flyktingar är ”välfärdsturister” i Sverige. Sådana spekulationer kan utan vidare avvisas. Att leva som gömd är ett tufft liv.

Men de har ju själva valt det här livet. Vilka är deras motiv? Om detta vet vi väldigt litet. Svenska Röda korset bad därför journalisten Kari Molin att söka upp och intervjua ett antal gömda för att försöka få en bild varför de av inte återvänder och hur de lever. Det blev ett reportage om människor i en mycket utsatt situation.

Bland dem som intervjuas finns ett åldrande föräldrapar som önskat återförenas med barn och barnbarn i Sverige och en man som sökt sig hit för att få behandling för en livshotande sjukdom. De hävdar inte att de behöver skydd, men det är ganska lätt att förstå deras motiv för att vilja vara här.

Där finns också individer som accepterar att omständigheterna i deras ursprungsländer har förändrats så att de i dag kanske skulle kunna återvända. Men deras situation har förändrats under vistelsen i Sverige. De kan ha träffat någon med ursprung i ett annat land och fått barn. De vill hålla ihop familjen och vill gärna att barnen, som ofta har svenska som sitt första språk och uppfattar sig som svenska, ska få leva här. Svenska myndigheter har inte tyckt det. Borde inte hänsynen till barnens bästa motivera en mer generös attityd från svensk sida?

Men de flesta av de intervjuade har flytt från krig, politisk förföljelse och våld. Svenska myndigheter har avslagit deras asylansökningar därför att man anser att de trots det utan större risk kan återvända.

För att få asyl i Sverige krävs att man känner en välgrundad fruktan för att åka tillbaka. Fruktan är subjektiv, den kan sällan ifrågasättas. Men svenska myndigheter anser ofta att den inte är välgrundad.

Skälen till de gömdas fruktan är ofta tydliga. Här finns personer som tillhör förföljda minoriteter, såsom armenier i Azerbajdzjan, uigurer i Kina och Uzbekistan och romer i Kosovo, personer som har engagerat sig politiskt i länder där oppositionen hålls i strama tyglar eller är otillåten, såsom Bangladesh och Iran, och kvinnor som skrämts på flykten av våldtäkter och hot om tvångsäktenskap och könsstympning.

Hur pålitliga är då myndigheternas bedömningar av riskerna? Även i de fall ursprungsländerna officiellt bekänner sig till mänskliga rättigheter och fördömer våld ser verkligheten många gånger mycket annorlunda ut. När det är svårt att bedöma vad som väntar den asylsökande bör man alltid döma till den sökandes förmån (the benefit of the doubt). Det måste ifrågasättas om den principen konsekvent tillämpas vid bedömningen av asylärenden.

Efter fyra år kan en gömd flykting lämna in en ny asylansökan. Att personen har levt gömd under lång tid måste rimligen vägas in när en ny ansökan prövas. Att den sökande har valt en så utsatt social situation framför att återvända är en indikation på att den fruktan han eller hon känner bör tas på största allvar.

I boken intervjuas jurister och läkare och också en handläggare på Migrationsverket. De menar alla att asylprövningen i Sverige har blivit mer restriktiv på senare tid. Till den bilden bidrar också att exempelvis psykiatriker upplever att deras intyg numera ofta helt nonchaleras.

Mycket talat för att denna bedömning är riktig, det vill säga att svensk flyktingpolitik har blivit hårdare sedan den nya utlänningslagen kom 2006. De gömdas historier visar att det är hög tid att ompröva politiken, att göra den mer generös.