För mild dom mot prästen i Bjästa

För några år sen höll jag i en vigsel som gjorde mig svimfärdig. Det var inte så att jag hade hög feber och var sjuk. Jag stod heller inte där i kyrkan på fastande mage. Nej, det var brudens kusin som gjorde mig svimfärdig. Helt plötsligt stod han där framför mig i kyrkan. Samme man som våldtog mig 20 år tidigare. Och bröllopet skulle precis börja. Där var den vackra bruden, brudgummen i frack och vitt skjortbröst. Och där var orgeln som sjöng sin jublande bröllopsmarsch. Jag stod framme vid altaret och försökte behålla kontrollen. Det var mer än 150 personer i kyrkan. Alla var inställda på festernas fest, sommarens vackraste bröllop. Och själv kände jag hur hjärtat rusade, som om det ville bulta hål i bröstet på mig. Gång på gång tog jag tag i altarringen för att inte falla. På något sätt lyckades jag genomföra den där vigseln, trots att jag var inkapslad i ångest.

Där, bara någon meter bakom brudgummen stod brudens kusin och agerade bestman. Där, bara någon meter ifrån mig stod han som tog från mig all min självkänsla, all min självtillit, all mänsklig värdighet en sommarnatt för 20 år sen.

Det var inte första gången jag återsåg honom efter våldtäkten. Jag hade sett honom på stan tidigare. Men det var någonting med själva rummet och sammanhanget som gjorde just den här konfrontationen så mycket mer smärtsam.

Så här i efterhand vet jag att det var min tillit till kyrkan och det kyrkliga rummet som rubbades. Kyrkan har i hela mitt liv varit en frizon. En plats att dra sig undan till, att finna ro och få tid till eftertanke när vardagsbekymren hopar sig och man känner att orken sinar. Så vet jag att kyrkorummet fungerar för hundratusentals svenskar. Även för människor som mycket sällan besöker en gudstjänst.

När ”Uppdrag granskning” avslöjade händelserna i Bjästa rubbades denna tillit till kyrkan och kyrkorummet för tusentals svenskar. Där var en skolpojke som våldtagit en flicka på samma skola. Pojken hade fått besöksförbud, ändå välkomnades han av kyrkan till att delta i den traditionella skolavslutningen. Inför en fullsatt kyrka delade pojken ut blommor och kramar till sin tidigare skolkamrater. Prästen Lennart Kempe kommenterade i tv-programmet: ”Det blev en tyst, stark demonstration. Jag tänkte att det var jättestarkt av honom att orka komma hit och göra det.”

Prästen fällde inte ett ord av medkänsla med den våldtagna flickan. Där fanns inte minsta antydan till att vilja värna offret mer än gärningsmannen.

Efter detta blev prästen med rätta anmäld till Domkapitlet, kyrkans egen domstol. Och biskopen, Tuulikki Koivunen Bylund, skrädde inte orden när skandalen också nådde hennes vardagsrum genom SVT: ”Våldet mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Det innebär att kyrkan måste ta ställning. Reportaget är en allvarlig signal för oss alla som bär ansvar för vår kyrka. Vi måste skärpa oss när det gäller att försöka förstå ungdomars verklighet och särskilt att se unga kvinnors utsatthet.”

I går kom så Domkapitlets beslut om påföljd i fallet med Bjästaprästen.

Domkapitlet i Härnösand fastslår att ”våldtäkt är en kränkning av en människas rätt till sin egen kropp och sexualitet”. Lennart Kempe har genom sina ageranden och yttranden ”skadat det anseende en präst bör ha” och därför ska han tilldelas en skriftlig erinran. Bifogat Domkapitlets beslut finns ett åtgärdsprogram om nio punkter. Kyrkans medarbetare ska utbildas i hur man hanterar frågor om sexövergrepp. Och stiftets samtliga konfirmander ska ges tillgång till Nationellt Centrum för Kvinnofrids förträffliga seriealbum om våldtäkt. Själv känner jag mig lugnad av själva åtgärdsprogrammet. Härnösands stift har lyckan att ha en tvättäkta feminist vid biskopsrodret. Våldtäkt kommer att bli en central fråga i Härnösands stift framöver. Och jag känner mig lättad över att Bjästaprästen Lennart Kempe själv uttryckt djup ånger.

Men det är ändå något stötande med den milda påföljden; en skriftlig erinran.

Domkapitlet borde i stället ha utdömt den allvarligare påföljden: en prövotid som sträcker sig över tre år. Först efter att ha uppträtt helt fläckfritt under denna period skulle Lennart Kempe ha erkänts fortsatt rätt att verka som präst. För nog borde det väl straffa sig värre när man som präst tar våldtäktsmannens parti gentemot en minderårig flicka? Man kan bli svimfärdig för mindre.