”Använd makten!”

Om man väljer sina strider med socialdemokraterna, istället för att gå till angrepp på alla fronter på en gång, kan man vinna.

Och vinner man regeringsmakten får man möjlighet att förnya Sverige på så många andra områden än just de symbolfrågor man medvetet lagt åt sidan.

Genom att inte längre tala om förändringar i arbetsrätten eller nedläggning av AMS, utan tvärtom tala väl om kollektivavtal och fackföreningar undvek moderaterna att ta en strid man i tidigare val hade förlorat.

De borgerliga fokuserade sina attacker på behovet av att skapa nya jobb och sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagarna för att minska det utanförskapet som präglade livet för över en miljon svenskar.

Denna valstrategi skapade en dynamik i valdebatten som socialdemokraterna inte förstod effekten av, förrän det var försent.

Jag gillar smarta politiker, eftersom politik är lite grand som schack. Det gäller att tänka i flera led. Och ta kommandot över dagordningen i samhällsdebatten. Fredrik Reinfeldt framstod på valnatten som ledaren för ett trovärdigt alternativ till den socialdemokratiska maktapparaten.

Men när man väl intagit taburetterna gäller det att använda makten. Då handlar det inte längre om tyckanden i pressmeddelanden. I regeringsställning gäller det inte att reagera, utan att agera.

Det gäller att för svenska folket alltid – alltid! – vara beredd på att förklara och förankra det man gör med den enorma makt man har som regeringschef och ministrar.

Och här fattas uppenbarligen något hos alliansregeringen. De har svårt att med fast hand leda, styra och omforma statsförvaltningen i borgerlig riktning. Man genomför sina vallöften, vilket naturligtvis är bra och riktigt. Men verkligheten är så mycket större än en valplattform.

Nya problem, nya avvägningar och nya perspektiv dyker ständigt upp och måste hanteras.

Jag får en känsla av att vår regering inte kommit till grepp med att gå från opposition, där det egentligen inte spelar någon roll vad man säger och gör, till att inneha regeringsmakten där varje ord och varje beslut får omedelbar och påtaglig effekt för många människor.

Alliansen har, som jag upplever det, inte klarat övergången från träning i opposition till skarpt läge i makten.

Alliansen har lovat att lämna kollektivavtalen och annat bakåtsträveri orört. Men det betyder inte att man måste avstå förnyelse i liberal och konservativ riktning på andra områden.

Bortom de här symbolfrågorna finns mängder med mindre beslut där en regering kan markera var man hör hemma. Men regeringen avstår från att driva borgerlig politik i de egna väljarnas smak.

Varför river man inte upp spel­monopolet? Varför avskaffar man inte filmcensuren och TV-licensen? Varför avvecklar man inte myndigheternas miljardbudgetar för reklam och PR i egen sak? Bara där finns ett sparbelopp i nästan samma storleksordning som den som fick försvarsministern att avgå. Det finns en rad frågor där regeringen skulle kunna tillfredsställa sin egen väljarkår.

Men det är som om Reinfeldts regering är paralyserad och inte förmår att driva annat än socialdemokratisk politik.

Besparingar i försvaret är ju – ironiskt nog – just den typ av åtgärd som fick centerpartiet att 2004 bryta s-samarbetet och alliera sig med de andra borgerliga partierna.

Det blev därmed genombrottet för Alliansen. Ska försvaret också markera slutet för alliansregeringens trovärdighet som borgerlig kraft?