Gamla är vuxna nog att avgöra sitt vårdbehov

Hela livet kan vi påverka vad vi vill arbeta med, hur vi vill bo, vilka vi vill umgås med, vad vi vill äta, vilka fritidsintressen vi vill ägna oss åt, när vi ska duscha och när vi ska gå ut.

Men det kommer en dag då många av oss inte själva kan styra våra liv. I värsta fall klarar vi inte vår egen hygien och mat. Som det fungerar i dag blir vi då objekt för biståndsbedömning, där myndighetspersoner beslutar hur mycket hjälp vi behöver, när och var den ska utföras – och till och med ofta av vem. Det finns intressanta exempel på profilerade äldreboenden som många säkert skulle vilja söka sig till därför att de stämmer med överens med ens egen livshållning och värderingar. Men möjligheten att själv välja att komma dit är närmast obefintlig.

Vård- och omsorgsboende är dyrt, kostnaden är ungefär 40?000–50?000 kronor per månad för full vård. Fem till sex hemtjänstpatruller per dygn i hemmet kostar ungefär lika mycket. Vi kräver inte att det offentliga ska betala alla de val vi vill kunna göra.

Däremot kräver vi att få veta vad det offentliga står för. Det kan uttryckas i en äldrepeng, som blir en kommunal skyldighet. Äldrepengen bör kunna användas som hel- eller delbetalning för vård och omsorg i det boende man tidigare valt, eller till hemtjänsten.

Man bör ha rätt att lägga till av egna pengar utöver äldrepengens nivå.

Antalet omsorgsboenden måste bli fler. Många äldre i 40-talistgenerationen och framåt kommer att ha relativt goda inkomster och kapital i form av exempelvis sparande, villor och bostadsrätter. Detta bör kunna användas för att finansiera utbyggnaden av ett varierat utbud av vårdhem. Villor och bostadsrätter ska kunna bytas mot en lägenhet i vårdhem. För att två sambor ska kunna fortsätta leva ihop måste tunga vårdbehov kunna kombineras med inga alls i ett och samma boende.

Vi ser framför oss vårdhem med olika upplåtelseformer och för olika intressegrupper, till exempel djurvänner, kulturintresserade, olika språkgrupper, kollektiv av vänner eller gamla arbetskamrater.

Det finns många hinder för det vi önskar. De är av olika slag:

Ideologiska: Rättvisa anses vara att vi alla har det likadant. Våra egna resurser får i dag inte användas till att köpa det vi helst av allt vill prioritera när vi inte behöver fler prylar.

Utbud saknas: Tillväxten av en marknad för vårdhem och tjänster kommer att stimuleras om vi har valfrihet och möjlighet att kombinera offentlig och privat finansiering.

Det saknas en bred opinion: Politiker, såväl som folk i allmänhet, skjuter bort tankarna på de sista åren. Det ordnar sig nog. Pensionärsorganisationerna koncentrerar sig på pensionerna.

Det saknas politiskt krismedvetande när det gäller den framtida finansieringen av välfärden. Alla partier har hittills gömt huvudet i sanden.

Vad kan det offentliga finansiera? Vad måste vi klara själva? Vi listar här våra önskemål.

  Vi vill kunna välja ett omsorgsboende där vi känner oss hemma och där vi kan bo med vänner och likasinnade.

  Vi vill kunna påverka i förväg, medan vi ännu är pigga.

  Vi vill själva kunna bestämma när vi ska flytta in. Till exempel om vi bara känner oss ensamma eller rädda.

  Vi vill att par ska kunna flytta in vid samma tidpunkt, även om bara den ena är vårdbehövande.

  Vi anser att det offentliga ska säkerställa en god äldreomsorg åt alla. Därför behöver det åtagandet definieras tydligt och ges i form av en lagstadgad äldrepeng.

  Vi kräver inte att det offentliga ska bekosta allt i våra liv som äldre. Det måste därför vara möjligt att avstå privat konsumtion till förmån för tjänster som det offentliga via äldrepengen inte kan bekosta.

Det är hög tid nu att påverka utvecklingen av framtidens äldreomsorg. Vi som står bakom detta upprop vill fortsätta utveckla vårt välfärdssamhälle.

Allas rätt till likvärdig vård och omsorg kan kombineras med allas möjlighet att få den mer anpassad till egna behov och önskemål. När vi inte längre klarar oss själva, vill vi fortsätta att vara myndiga människor.