Leve alla utan jobb!

Här är högern och den traditionella vänstern överens. Redan i kommunistiska manifestet skrevs att proletären, utan arbete, saknar livsvärde. Vi har alla sett långa demonstrationståg där alla på en hel ort bär på samma plakat: LÄGG INTE NER VÅR FABRIK! När nittiotalets lågkonjunktur slog till och människor både högst upp och längst ner fick sparken, haglade självmorden som spön i backen. När skogen av Gudrun stormades ner i en annan backe, följde flera skogsägare med. När det inte längre fanns någon skog att bruka, då förbrukade dom istället sitt liv och sa adjö.

Varför? Den gamla kristna bondemoralen har parat sig med kapitalägarnas intresse av hög arbetsmoral. Arbetarrörelsen har hakat på. RÄTTEN till arbete har förväxlats med FÖRUTSÄTTNINGEN för ett värdigt liv. Du är inte vad du gör. Du är vad du får betalt att göra. Och det är ju bra för produktiviteten – att vi känner oss som en liten skit så fort vi inte producerar något.

Men vad händer med de människor, som efter ett helt liv av duktighet inte längre får vara duktiga? När åldern, hälsan eller konjunkturen ringer upp dem och säger åt dem att stanna hemma.

Vem blir vi då? Har vi fortfarande ett värde eller är vi fullt utlämnade åt skammen?

Vänstern och högern har sida vid sida puttat varsin målgrupp rakt in i väggen. Varken de sjukskrivna eller socialbidragstagarna har någon som för deras talan. Den sjukskrivna kan ju knappast strejka. När högern tog bort SL-kortet för socialbidragstagare, sänkte de i praktiken ersättning efter hyra med 30 procent. För dom som redan har allra minst. Är det möjligt att göra utan att det bottnar i ett samhälleligt förakt? Död åt den som står bredvid!

Ibland kan man tro att det är högre status i att gå in i väggen än att stanna hemma med sina barn, att det är högre status i att tillverka trampminor än att ligga på sofflocket.

Vi måste luckra upp vår arbetsmoral, det finns andra alternativ för att dra sitt strå till stacken än att till vilket pris som helst ha ett jobb att gå till.

Vi måste öppna upp det sociala rummet, så att vi inte är beroende av jobbets kafferum för att umgås.

Vi har satt oss i knäet på materialismen. Både individuellt och samhälleligt. För samhället betyder det att vi lever i en av jordklotets utrotningsfaser. (Den snabbaste hittills. I den förra strök dinosaurierna med, men den var långt mer utdragen än den vi befinner oss i nu.) Ozonskikt adjö. 30?000 arter om året adjö. Utfiskade vatten, övergödda åkrar, massvis av prylar som vi får för oss att vi måste ha råd med. Och undersökningar visar att det inte ens gör oss lyckliga…

Förra utrotningsfasen var det troligen en meteorit som utlöste.

Den här gången är det homo ”göra rätt för sig” sapiens.

Kanske är det inte längre frågan om hur vi ska fördela rånbytet mellan olika samhällsklasser som är den givna frågan. Utan att rånet måste upphöra.

Själv skulle jag bli livrädd om någon förbjöd mig att skriva.

Jag har nämligen blivit itutad, att även om man inte lever för att

arbeta, så är det nästan omöjligt att leva med rak rygg utan att göra det.

Men har vi råd att ha en arbetsmoral, arbetspolitik samt skattepolitik som alla har detta förgörande budskap: skit samma vilket arbete du har, för utan det är du en nolla. Utan anställning förlorar du din status, din självkänsla, dina rättigheter.

Till detta läggs allliansens uppdaterade ekonomiska politik, som belönar mångmiljonärer och straffar de redan straffade.

Känns inte det lite omodernt?

Högern och fackföreningsrörelsen borde ta sitt verkliga ansvar. Och ge tillbaks oss vårt människovärde. Det är klart som fan att vi ska jobba. Det har vi alltid tyckt om att göra och kommer alltid göra. Men ni måste låta oss ha kvar vårt människovärde även om vi inte gör det. Om inte ens regeringen har kontroll över arbetskonjunkturen, hur ska den arbetslösa kunna ha det?

Jag tror på att ta sitt ansvar. Det är inte den arbetslösas fel att vi som ras kanske måste skifta fokus från produktion/konsumtion till något annat.

Accesoarer är snygga. Men varken konsumtionen eller produktionen av dem kan vara livets – eller ens samhällets – mening. Då blir vi mentala U-landsbor, då kommer vi behöva få mentalt bistånd från tredje världen.

Paradigmskifte är inte längre en flummig lyxfråga. Men en högst rationell ofrånkomlighet.

Om vi nu överhuvudtaget tycker att vi förtjänar att finnas till…

Leve de arbetslösa!