Samhället har svikit
svenska sexarbetare

Utspelen duggar tätt och snart sagt varenda väljargrupp har fått veta vad Sveriges politiker från alla partier vill göra för dem.

Men om sexindustrin och särskilt om sexarbetarnas situation har det dock varit tyst som det allt som oftast är när moralpaniken inte är på topp. Vi väljer därför att lyfta frågan i dag med ett miniseminarium på Allianscafét i Stockholm där vi lyfter sexarbetarnas vardag och problem.

När sexköpslagen antogs för ett decennium sedan gjordes det med perspektivet att man ville värna sexarbetarna. När lagen väl hade trätt i kraft och det mesta av prostitutionen blivit osynlig och gått under jorden tystnade dock debatten. Innan var det diskussion om exitprogram för den som ville lämna sexarbetet bakom sig, men den diskussionen var med all sannolikhet sekundär och endast en chimär för att dölja den moralpanik som verkligen ligger bakom lagen.

Annars hade arbetet för att stärka sexarbetarnas situation fortsatt efter att lagen trätt i kraft.

Många av sexarbetarna, men inte alla, befinner sig i en utsatt situation. Det så kallade horstigmat är en stor barriär i sig som leder till en tillbakahållenhet. Många av sexarbetarna har inte tillgång till samhällets skyddsnät och har svårt att redovisa sin verksamhet ärligen och lagligt och därmed få tillgång till de rättigheter andra har. Sexarbetare som registrerar F-skattesedel får ljuga om sin verksamhet och väljer annan verksamhetsbeteckning än den sanna.

Trots att de betalar sociala avgifter och skatt har sexarbetarna ofta mycket svårt att tillgodogöra sig de rättigheter andra människor tar för självklara. Samhällets bemötande går med andra ord ut över sexarbetarna just för att de är sexarbetare. Många vittnar bland annat om att sociala myndigheter snarare kommer med fördömande attityd än med den hjälp som söks.

Den som vill söka sig bort från sexarbetet hittar i dag inga exitprogram och vid kontakter med myndigheter riskerar framför allt kvinnor som har barn att få barnen tagna ifrån sig. Det gör att personen i fråga ytterligare drar sig ifrån samhället. Villkorad hjälp från myndigheter gör att människor känner sig exkluderade och ännu mer osynliggjorda.

Synen på sexarbetare som fallna människor måste därför ändras. Bilden som ständigt målas upp om den missbrukande horan som säljer sig för att finansiera sitt missbruk skapar ständigt ett större utanförskap. Det är också den diskussionen som gör att de flesta med automatik anser en sexarbetare är en dålig förälder, fast det inte alls behöver finnas ett sådant samband.

Vi behöver satsa på forskning kring sexarbete i Sverige. Danmark ligger långt före oss i det arbetet. Där finns siffror som visar att i yngre åldrar är det jämn fördelning mellan könen hos sexarbetarna. Den senaste undersökningen gjord på nätet av RFSL och Malmös prostitutionsenhet tyder på att det samma är sant i Sverige, men det behövs garantier för att dessa undersökningar följs upp av sociala insatser som har flexibilitet nog att värna om individens mänskliga rättigheter, oavsett könstillhörighet, juridisk status eller annan livssituation.

Polisen bör också ha som uppdrag att skydda sexarbetarna. Ingen sexarbetare ska känna oro inför att söka kontakt med polisen för att antingen bli nedvärderad eller att polisen ska undersöka verksamheten.

Samhället i stort har allt att vinna på att sexarbetares trygghet, säkerhet och hälsa respekteras.