Vinsten viktigare än säkerhet på spåren

Söndagens allvarliga tågolycka med mycket tragiska utgång borde, oavsett bakomliggande orsaker, föranleda varje företagsledare och politiker att med handlingskraft omedelbart agera. Så har inte varit fallet. SJ:s ordförande Ulf Adelsohn gick direkt ut och sade att SJ inte kan lastas för olyckan, ledningen för entreprenören som jobbade på spåret vid den aktuella tidpunkten säger att alla säkerhetsrutiner har följts och Sveriges infrastrukturminister, Åsa Torstensson, konstaterade krasst att ”det brukar finnas en förklaring” och menar därefter att hon vill vänta med att dra några slutsatser tills utredningen är klar. En utredning som kan ta mycket lång tid.

Vi kan dock inte vänta. SEKO begärde tidigt i måndags, i enlighet med arbetsmiljölagen, att hastigheten omedelbart ska sänkas förbi platser där arbete pågår i spårområdet och till dess att utredningen är klar. Vi kräver vidare att tåg- och banföretagen nu redovisar vilka åtgärder de tänker sätta in för att uppnå en god arbetsmiljö. Vi anser också att Åsa Torstensson, som ytterst ansvarig för den förda järnvägspolitiken, inte längre kan gömma sig bakom ett skönmålande av den fria marknaden som järnvägens och dess kunders absoluta frälsare.

Ända sedan avregleringen av både tågtrafiken och infrastrukturen har de negativa konsekvenserna vida överstigit den effekt i form av lägre priser och punktlighet Torstensson drömmer om. Det enda vi har fått är fler operatörer på samma slitna spår, som ska lagas av fler olika aktörer. Alla med reaprislappen som vapen vid upphandlingar och med kortsiktig vinst för ögonen på anställdas och resenärers bekostnad. Sammanhållningen av järnvägsnätet och det vi kallar stordriftsfördelar finns inte längre och kommer snart att vara ett minne blott när konkurrensen på spåren nu släpps helt fri. Detta kommer att innebära fler operatörer som kör gamla och slitna tåg med långt mer instabila konstruktioner än de X2000-tåg vi har idag. Hade det inte varit ett X2000-tåg som kört in i grävmaskinen i söndags, hade konsekvenserna tveklöst blivit ännu mer förödande.

Åsa Torstensson tolkar också statistiken på ett sätt som får oss att tro att om hon vill svära sig och den regering hon företräder fri från ansvar. Mellan åren 2005-2009 var det inga dödsfall alls bland personal och passagerare. Under enbart 2010 har tre järnvägsarbetare och en passagerare fått sätta livet till. Enbart under 2010 alltså. Dessutom ökar tillbuden ute i spåren, precis som problemen med både vinter- och sommartrafiken, vilka de flesta kan vittna om. Det är en allvarsam och negativ trend som Åsa Torstensson helt bortser ifrån på grund av sin och alliansens ideologiska hållning att allt blir bättre bara det konkurrensutsätts. Vi kan konstatera att hade någon av våra medlemmar inom järnvägen misskött sig så illa som Torstensson hade de troligtvis fått sparken på en gång.

Svensk järnväg präglas idag av fler och fler aktörer, mer avreglering och fler privata bolag både inom tågtrafiken och på infrastruktursidan, vilka måste drivas med vinst som första prioritet. I en sådan situation är det inte konstigt eller ens oväntat att säkerhet och arbetsmiljö kommer efter vinstkraven i prioritetsordningen. Det är också den slutsatsen regeringarna i Storbritannien och Nya Zeeland dragit. Efter tre allvarliga brittiska järnvägsolyckor på fyra år med sammanlagt 41 döda beslutade regeringen att åternationalisera järnvägen år 2001. Och två år senare, år 2003, köpte regeringen i Nya Zeeland tillbaka järnvägarna. Kan det inte finnas några lärdomar att dra av detta?

Strax efter årskiftet kallade den dåvarande generaldirektören vid Vägverket till nationell samling om vägtrafikens område för att diskutera och åtgärda motsvarande problem. Samlingen resulterade i ett koncensus bland de olika aktörerna att sätta säkerhetsfrågorna i främsta rummet. Jag vill uppmana Trafikverkets generaldirektör till ett motsvarande initiativ inom järnvägsområdet.