Är det kul att sparka varandra i ansiktet?

Tydligen ansågs jag vara tillräckligt betydande för att omnämnas på denna sida med länk och allt. Jag fick sedan besök av otaliga läsare som lämnade uppbyggliga kommentarer efter sig. Alltifrån undran om hur huruvida jag var ”mentalt störd” eller ”borde bli skomakare” till vänliga tillrop där man hoppades jag skulle ”upphöra äckla min omgivning”, eller att jag ”borde dö”. Det var intressant att få uppleva uppvigling och pöbelmentalitet på så nära håll.

Och lite får man ju ändå tåla, det är ju bara på skoj, eller hur?

Att det finns människor som njuter av att nedgöra andra – det må vara med nävar, skvaller eller löst förtal är ingen nyhet. Varför de väljer att göra det har forskare och människovetare skrivit hyllmeter om. Det är heller inget nytt att andra gärna hänger på, hjälper till, skrattar med och pekar åt sagda elakheter eller i värsta fall bara tiger still och låter det ske.

Fast är det så viktigt, det är ju bara på skoj, eller hur?

I tv-program som i samarbete med kvällspress gör nyheter av vem som spottat på vem eller fornikerat på toaletten med vem eller slagit vem i ansiktet – kan vi likt pöbeln under franska revolutionen hurra åt människor som förnedras och ”avrättas” i tv-sändningar, på bloggsidor och i tidningsartiklar.

I allt högre utsträckning upplever jag tv, radio och övrig media ägna sig åt lösa kommentarer och raljerande förenklingar av komplicerade eller tragiska händelser. I allt högre grad ser jag hur vi avfärdar människor som idioter eller störda.

Verkligt innehåll byts mot yta. Ingenting är av värde eller har betydelse. Och därför behöver ingen heller ta konsekvenserna och stå till svars för sina handlingar, sina åsikter eller uttalanden. Allt är okej – bara man hörs.

Människan försvinner, blir ett objekt att lekas med, hanteras för egen lättjas skull.

På trettiotalet gjorde nazisterna om judar till råttor för att avhumanisera dem. Det blev lätt att först skratta åt dem, sedan förakta dem och till sist utan så mycket som en blinkning – döda dem.

Har vi blivit så trötta, så mätta, så dästa att vi inte längre ids säga ifrån? Eller har det gått så långt, att vi faktiskt tycker det är roligt att sparka varandra i ansiktet? Har det gått så långt att vi inte längre vågar tro på, orkar slåss för, det som är mer komplicerat än att häva ur sig sådant som mest är att likna vid det vi lämnar ifrån oss på toaletten.

Bryr vi oss inte längre om sånt som frihet, jämlikhet och broderskap, älska din nästa, eller ens vänlighet?

Vi säger att det är viktigt – men handen på hjärtat är inte sådant alldeles för komplicerat?

Dessutom tar det lång tid – och det mesta är ju ändå bara på skoj – eller hur?