Naivt att kalla SD-väljare onda

5,7 procent av svenskarna är främlingsfientliga. Borgerlighetens sensationella valseger fördunklas av den intensiva häxjakten på alla dessa rasister. Dessa onda människor som vi övriga ska skämmas över, demonstrera emot och radera från våra vänlistor på Facebook. Det är vi goda mot de onda. Vi som sannolikt inte bor i vandaliserade mångmiljonprogram, som inte har våra barn i skolor där svenska är exotiskt, vi som alltid vet bättre. Det är vi som nu utbrister att ni antingen är med oss, eller med rasisterna, vi som gillar olikhet men bara om man röstar ”rätt”.

Tänk om verkligheten vore så enkel! Tänk om det räckte med symboliska manifestationer för allas lika rättigheter, för respekt. Men tänk om det inte gör det? Tänk om det snarare är så att den som inbillar sig att det räcker bara är naiv. Och själv en del av problemet.

Problemet handlar nämligen om en nästan patologisk rädsla för att ta i det obekväma. Det svenska folket, ärrat av hyckleriet under andra världskriget och en hemmasnickrad föreställning om den egna gruppens magnifika inställning till humanism (trots rasbiologiska studier och sterilisering av ”opassande” medborgare), har en märklig inställning till begreppet främlingsfientlighet.

Låt mig klargöra en viktig sak. Att vara kritisk mot hur politik inom ett område bedrivs är inte synonymt med att man är negativt inställd till sakområdet i sig. Den som förnekar den havererade integrationspolitiken är inte god, den är blind.

Att demonisera 5,7 procent av den svenska befolkningen, att raljera över Jimmie Åkessons framträdanden, att lägga tid på att gräva fram bevis för att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, kan tyckas handlingskraftigt. Men det är kontraproduktivt.

Jag är övertygad om att majoriteten av de människor som lade sin röst på SD gjorde det för att markera ett missnöje mot de etablerade partiernas obefintliga integrationspolitik. Dessa människor kommer inte att övertygas av fler fagra tal om alla människors lika värde.

De utsagor som florerar i media skildrar snarare en berättelse om människor som upplever att de i ”sitt” eget land förlorat sitt värde. Det är en allvarlig känsla som inte ska nonchaleras. Känslan av att vara del av den nationella gemenskapen är central. För invandrade som för etniska svenskar.

Det mångkulturella samhället är inte okomplicerat. Det måste få debatteras öppet utan att ­varje fras behöver inledas med ”Jag är inte emot invandrare, men...”. Mångkulturalismen ­ställer krav på anpassning från alla, ­etniska svenskar som invandrade svenskar, som vill vara en del av det. Den bygger på ömsesidighet och öppen­het inför varandras olikhet. Samtidigt får kulturella olikheter eller religionstillhörighet aldrig användas som en ursäkt för att kringgå okränkbara demokratiska värden, som exempelvis yttrandefrihet och kvinnors och mäns lika rättigheter.

”Den som tycker om Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna” deklarerade Fredrik Reinfeldt i valrörelsen. Jag vill göra ett tillägg: Den som tycker om Sverige erkänner att det finns utmaningar. Den lyssnar till de allvarliga signaler som 330 000 medborgare gett uttryck för. Den levererar en politik som inte gör integrationsfrågan till ett eget sakområde, ­utan som ser den som en naturlig del av andra politikområden.

Den som tycker om Sverige vinner tillbaka väljarnas förtroende med bättre lösningar under kommande fyra år.