Jakten på en idol

En tjej får höra en obegripligt neurotisk Kishti vråla ”Se mig i ögonen!” och en annan får ta emot ”Gå ut och lek med musen”!

Jag har följt ”Idol” i några dagar.

Och dragits med en växande obehagskänsla.

”Idol” är inte bara en sångtävling längre – den har blivit en skola för den totala gränslösheten, och orden integritet och respekt är helt utsuddade på tavlan.

Jurytrojkan löser av varandra i fyndiga elakheter, och kamera­gänget missar inte ett ögonblick att vända ut och in på varje ung person som kan ”användas” så utlämnande som möjligt.

Vad händer med ungdomarna som inte är hårdhudade nog när kameran släckts? Kan vi bara avfärda dem med ”De visste vad de gav sig in i”, och på så vis rättfärdiga allt som sker? I sådana fall är någons vetskap alltså ett argument för att vara gränslöst elak. Låter en smula unket.

Visst, delar av ”Idol” är underhållande – och visst, kritik kan vara ärlig.

Men, det finns grader.

Är det lika roligt när man, med närgången kamera, gör underhållning av en tonårings ansikte som börja skaka? Och deras förtvivlan efteråt går inte skylla på med ”De har ju inget omdöme”. För det visste alla i produktionen innan. Det är ett av ”Idols” fundament och triumfkort, inte bara att ”hitta en idol” – utan att luska fram dem som uppenbarligen inte har en susning om hur de vare sig låter, vidden av juryns ”ärlighet” eller programmets omfattning

Och det kommer alltid att finnas hundratals sökande utan omdöme, kunskap, vetskap – kalla det vad ni vill.

Man kan heller aldrig förutse en situation man aldrig varit i. Det gäller oss alla.

Och det känns väl billigt att bortförklara deras förtvivlan med att de fått höra att de inte kan sjunga – och att de går miste om en sångkarriär.

Tänk om de är klokare än så?

Tänk om förtvivlan mynnar ur förnedringen, hånskratten – att en hel ort, by huvudgata, därhemma ska få se detta överjävliga ögonblick på tv:s bästa sändningstid? Har de otur kan det bli trailer, dvd och YouTube-fil. Det kan ta år innan både filmsnutten och ångesten försvinner.

Bara för att vi ynkliga tv-tittare skulle få flina i fem sekunder.

Jag skulle vilja vända mig till produktionen: hade ni omdöme när ni var tonåringar? Har ni gott omdöme nu?

Att visa alla ungar i tv-soffan att det är okej som vuxen att:

såra, förlöjliga, hånskratta, skälla ut eller nonchalera?

Jag vet inte om någon i juryn har barn själva – men sedan jag själv fick en kille har jag ännu tydligare insett hur skört livet är som ung. Och det gäller verkligen inte bara en sångröst. Vi minns nog allihopa, hur små och kanske inte ens illasinnade kommentarer, fick enorma proportioner när vi var yngre?

När jag ser Kirsti & Co hoppa på fingrarna på någon som redan ligger, så ryser jag av obehag. Vad blir konsekvenserna av det här på längre sikt? För dem som fick höra att de suger och lät som en spya – och för alla unga vittnen i tv-soffan?

Vi kan ju TV4:s argument:

”De får skylla sig själva om de går på en ”Idol”-uttagning”.

–?Det är fortfarande inget argument för att kränka tonåringar.

”De vet vad de ger sig in i”.

–?För många är det en helt främmande situation– och jag vet av erfarenhet att mycket i den här stolliga branschen aldrig går att förutse.

”Vi kan inte analysera varenda person som söker”.

–?Nej, men sänd då inte ett inslag där någon far illa. Man behöver inte vara en känslomässig analfabet för att kunna se det.

”Den riktiga musikindustrin är ännu tuffare”.

–?Nej, det är kvalificerat nonsens, säjer jag efter 22 år i musiklivet.

Det enda ni förmedlar ut ur rutan är hur ungarna kan rättfärdiga ren mobbning på skolgården.

Tv4.se är sponsor till Friends, en organisation som arbetar aktivt mot mobbning och vars målsättning är:

Att minska mobbning och annan kränkande behandling i samhället med tyngdpunkt på barn och ungdom.

För mig framstår det som ljusår mellan den visionen, och att lura någon att vänta på besked utanför juryrummet – för att sedan flina och gå på lunch.