Inga enkla svar på SD-dilemmat

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har skakat om ordentligt. Det faktum att Jimmie Åkesson och hans partivänner ser ut att bli tungan på vågen mellan de två blocken har gjort situationen än mer akut. Skall SD isoleras, eller skall man öppna upp för någon form av samarbete?

I ett bredare europeiskt perspektiv är den svenska situationen inte ovanlig. Högerpopulismen har inte slagit igenom överallt, men bland EU-länderna är det regel snarare än undantag att ha ett högerpopulistiskt parti i parlamentet. Responsen bland de övriga partierna har varierat. I en del fall har man sökt marginalisera högerpopulisterna, i andra har man öppnat för samarbete.

Det kanske tydligaste exemplet på marginalisering är Belgien. I början av 1990-talet skrev de övriga partierna under en cordon sanitaire, en överenskommelse att inte samarbeta med dåvarande Vlaams Blok. Denna överenskommelse håller än i dag, trots många förutsägelser om motsatsen. Hösten 2004 togs marginaliseringen ett steg längre, då partiet efter en utdragen rättsprocess förbjöds av den belgiska högsta domstolen.

Effekterna av denna marginalisering har dock varit tveksamma. Cordon Sanitaire ledde endast till att Vlaams Bloks väljarstöd ökade. Det hela blev till en ond cirkel, där partiet växte, vilket nödvändiggjorde allt mer samarbete mellan vänster- och högerblocken. Detta ledde till ökat missnöje bland väljarna, som inte tyckte sig se någon skillnad mellan den traditionella högern och vänstern, vilket i sin tur medförde att stödet till Vlaams Blok ökade ytterligare.

Partiförbudet var ett slag i luften Vlaams Blok var väl förberedda, och inom några dagar hade ett nytt parti bildats med namnet Vlaams Belang. Partiprogrammet hade modifierats, bland annat hade man inte längre en etnisk definition av vem som kan räknas som flamländare, men det var uppenbart att det var det gamla Vlaams Blok som återuppstått.

I Österrike var Jörg Haiders FPÖ också länge isolerat av de övriga partierna. Men partiets stöd växte och i valet på senhösten 1999 blev man näst största parti. Efter många turer bildades en tvåpartiregering mellan FPÖ och det katolsk-konservativa ÖVP. Regeringsbildandet ledde till starka reaktioner. Österrike bojkottades av övriga EU-länder och på hemmaplan förekom demonstrationer inte helt olika de vi sett i Sverige efter valet.

Beslutet att ta med FPÖ i regeringen framstod efter hand som något av ett mästardrag av förbundskanslern, ÖVP:s ledare Wolfgang Schüssel. Haider kom inte med i regeringen, och avgick sedan som ledare för FPÖ. Som regeringsparti kom FPÖ att agera mycket försiktigt, vilket ledde till inre splittring. Hösten 2002 sprack regeringen efter att Haider från kulisserna agerat för att desavouera partiets nya ledare, vice förbundskanslern Susanne Riess-Passer. Det nyval som följde blev något av en katastrof för FPÖ, som sedan var vingklippt under lång tid, trots (eller kanske snarare på grund av) att man fortsatte som regeringsparti fram till dess att partiet splittrades 2005.

Man bör vara försiktig med slutsatser på grund av de belgiska och österrikiska exemplen. Den belgiska marginaliseringsstrategin har ofta beskrivits som misslyckad, men faktum är att Vlaams Belang gick tillbaka i det senaste belgiska parlamentsvalet, även om det inte enbart var en effekt av marginaliseringen. Omvänt tappade FPÖ mycket stöd under tiden som regeringsparti, men framgångarna återkom när man på nytt hamnat i opposition.

Dansk Folkeparti har betydligt bättre än FPÖ kunnat hantera en position med politiskt inflytande, men man bör komma ihåg att det inte är samma sak att bara agera stödparti som att ingå i en regering. Å andra sidan har italienska Lega Nord medverkat i flera regeringar utan att varaktigt försvagas.

De internationella erfarenheterna pekar med andra ord åt olika håll. Att tvinga högerpopulisterna till ansvar kan, som i Österrike, ha en viss effekt, men det är inte alls säkert att utfallet alltid kommer att bli det samma. Marginalisering kan leda till att högerpopulismen stärks, men kan försvaras med att de etablerade partierna agerar efter sin övertygelse, också när det inte är opportunt.

Slutsatsen blir att den inte finns någon enkel kod för de svenska partierna att följa. Det minst dåliga alternativet kanske trots allt är att hålla fast vid de deklarationer som gjorts före valet. Allt annat skulle leda till en mycket svårhanterlig svekdebatt.

Det belgiska exemplet kan dessutom tas som intäkt på att en uthållig marginaliseringsstrategi kan få effekt, även om det tar tid. Och då kanske en och annan kan känna tacksamhet över att högerpopulismen hållits utanför den direkta politiska makten.