UPP TILL KAMP!

De väljare som lockades över till alliansen av en enorm och ohederlig propagandadrive före valet ångrade sig kort efteråt. Om detta borde det pågå en intensiv debatt i radio, teve och tidningar. Majoriteten vill inte ha alliansregeringen eller dess ”reformer”.

Ändå har regeringen tagit sitt numera högst osäkra mandat som intäkt för en nedmontering av den svenska samhällsmodellen, vilket saknar motstycke.

Och de folkets ombud som valts att leda oppositionen är häpnadsväckande lama och tama. Man påstår att valresultatet kom sig av att många väljare ville ha bort Göran Persson. Men den analysen räcker inte. I kommunalvalet i Stockholm, som ju inte handlade om Persson, fick borgarna en betryggande majoritet, en majoritet som de nu förlorat.

Det måste betyda att väljare blev förda bakom ljuset och att den politik de förväntade sig inte stämmer med den politik som allianspartierna nu genomdriver på ett kuppartat sätt.

Kan det bero på att 80–90 procent av pressen i Sverige är borgerlig och att public services rapportering och analyser inte skiljer sig mycket från de borgerliga medietrenderna?

Man får gå till tidningen Ordfront för att få en ordentlig genomlysning av vad alliansen sa före valet och vad de sedan, i verkligheten, gör. På punkt efter punkt visas att alliansen genomgående sa en sak under valkampanjen, och när de väl tagit makten föreslog något annat, ofta motsatsen.

Vi delar tidningens syn på de konsekvenser som nu påtvingas oss: ett samhälle med skriande klyftor, som styrs mer av kontroll och disciplinering än av individuella rättigheter. Vi ser en utbredd låglönemarknad och försvagade fackföreningar, en privatisering och marknadsstyrning av verksamheter inom stat, kommuner och landsting. Vi ser hur man säljer ut tillgångar för hundratals miljarder. Vi ser också en kultur- och bildningssektor där marknadens villkor breder ut sig på bekostnad av demokratiska värden och mångfald. Och ”de stora vinnarna i alliansens skattepolitik är förmögna män med stora inkomster som bor i storstäderna ...

Tydliga vinnare är de rikaste hushållen med de största villorna.”

Vad vi ser är en revolution uppifrån vars mål är att krossa vad som finns kvar av den skandinaviska modellens idé om en social välfärd för alla, en modell som under en period nådde längre än kanske någon annanstans på vägen mot en solidarisk fördelning efter behov, oberoende av plånbokens tjocklek.

Denna regering försöker genomföra en marknadens idé, en skrivbordskonstruktion, som i all sin naiva trosvisshet om marknadens välsignelse kommer att visa sig lika lite bärkraftig som andra sammanstörtade politiska system. Förslag efter förslag visar sig illa genomtänkta, destruktiva eller djupt människofientliga: a-kassemanipulationerna, fastighetsskattens borttagande, slopandet av sjukskrivning för utbrända, tvånget att ”arbeta” till vilket pris som helst, utförsäljningen av lönsamma företag och allmännyttans bostäder; ett slags iskallt hat mot de allra mest utsatta som i denna ideologi öronmärks som lata eller lögnare osv.

De rika blir oerhört mycket rikare under denna regim, och de fattiga fattigare. Vad händer den dag när den nya kraschen kommer? När bolånebubblan spricker och vanliga människors aktier sjunker i värde? Då finns det inte längre något skyddsnät för människorna i Sverige. Då måste vi alla ”underkasta” oss ”skitjobb” åt företagsamheten på dess villkor för att överleva.

Den 18 september tänker vi som är oliktänkande demonstrera mot regeringen. Ett år har varit ett år för mycket. Vi vet mycket väl att marknadens konsulter säger att makten kan skita i demonstrationer. Men det är svårt att glömma den 15 februari 2003. Det var den största, folkliga och globala demonstrationen någonsin – mot kriget i Irak. I efterhand visade det sig att folken runtom i världen hade rätt. Marknaden har förtrollat en hel del politiker, men alls inte hela folket. Politiken – och demokratin – måste återerövras.