”Han är omistlig och ensam om sitt tumavtryck”

Om människan hade vetat hur fri hon är, så hade hon darrat som en hund inför en jordbävning. Ordet saknar fast adress och däri liknar det Gud och dårarna. En dag om året stillnar det i ett Nobelpris.

Mario Vargas Llosa har varit tålmodig som en snigel och flyttat sig från och till det hårda skalet i politikens hus. Den mjuka och sköra kroppen tillhör författaren. Han måste hålla sig med antenner som är känsligare än alla grader på Richterskalan. En jordbävning i Peru nådde Mario även när han bodde i Paris, London eller Barcelona.

Mario har begått ett mästerskap när han gjort litteraturen till ett syskon med journalistiken och politiken. Han har dock varit presidentkandidat i Peru. Tillika har han spanskt medborgarskap. Kosmopoliten märks i Marios romaner. Läs Staden och hundarna, Kriget vid världens ände och Det gröna huset, så förstår ni.

Litteraturen behöver inte pass eller visum och den korsar alla gränser. Litet Sverige får ljus av solen denna dag. Tre av världens mest kända människor har aldrig existerat i verkligheten, nämligen don Quijote, Hamlet och Harry Potter. Sådan kraft har ordet, ty det uppstår från döden varje gång människan talar, skriver och läser.

Det vet den nyvordne nobelpristagaren Mario Vargas Llosa bättre än de flesta andra. Han är inte svår att läsa, men han är omistlig och ensam om sitt tumavtryck. Inget polisregister kan kopiera det. Så segrar litteraturen över den yttersta kontrollen och varje form av maktmissbruk.

Nu lyfter Mario Vargas Llosa handen och skuggar solen som möter hans ansikte i världen.

Björn Ranelid,

torsdagen den 7 oktober år 2010, klockan 14.15