”Oskyldigt dömd för mord”

När jag själv säger att jag sitter felaktigt dömd till livstids fängelse så är det nog inte så många som tror på mig. Men när fler och fler utomstående poliser, kriminalvårdschefer, journalister, jurister och andra som har satt sig in i mitt fall håller med, då borde jag väl vara mer trovärdig? Det har till och med skrivits en bok om Rinkebymordet (Tre bröder), och bildats en stödkommitté som arbetar för att jag och min bror Önder ska få en ny rättegång (se www.rinkebymordet.se).

Jag ber inte om att få bli frisläppt över en natt. Det enda jag ber om är en ny rättegång där den gamla bevisningen grannskas ordentligt och där alla nya fakta och vittnen tas med.

Jag lämnade in en resningsansökan i juni och nu har Högsta Domstolen saken i sin hand. Med ett penndrag kan de bestämma hur resten av mitt liv ska se ut.

Jag sitter dömd för att jag lånade ut min mobiltelefon till min lillebror Orhan, den där kalla vinternatten då han blev en mördare. Om utredarna hade varit intresserade av att undersöka detta så hade de upptäckt att det inte var första gången som min bror Orhan hade min mobiltelefon.

Men det var inte bara mobiltelefonen. Ännu viktigare i bevisningen mot mig var att en annan släkning (en psykiskt sjuk heroinist med ett lika kriminellt förflutet som Orhan) sa till polisen att jag var inblandad i mordet. Han hade sagt flera andra saker innan. Först sa han att han själv var mördaren, en annan gång sa han att han sett min bror Orhan skjuta.

Min psykiskt sjuke släkting häktades som misstänkt för mordet, bland annat eftersom det enda ögonvittnet hade sagt att han liknade mördaren. Då sa släkt-

ingen plötsligt att han hade hört mig och tre andra personer sitta och prata om mordet inför många ungdomar i Sollentuna. Polisen hittade ingen ungdom som kunde bekräfta det, men ändå trodde man på honom. När min släkting hade släppts fri erkände han att han ljugit, för att rädda sitt eget skinn. Men då blev han inte trodd längre.

Det hjälpte inte heller att Orhan erkände mordet i hovrätten och att min psykiskt sjuke släkting erkände att han faktiskt hade varit på mordplatsen.

Jag sitter dömd till lagens strängaste straff på grund av några konstiga indicier och vet inte när jag kan återförenas på utsidan med min nu femårige son.

Jag satt inlåst när han föddes och har aldrig fått träffa honom utanför fängelset.

Alla människor kan begå misstag och göra fel, men då är det viktigt att man försöker rätta till det som blivit fel.

Högsta Domstolen, jag ber er om en ny rättegång. Pröva mitt fall på nytt.