”Ni stänger dörren för flyktingar!”

Enligt konventionen om flyktingars rättsliga ställning anses en person som flykting om han/hon flytt från sitt hemland av ”välgrundad fruktan att utsättas för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning”.

Under årens lopp har emellertid myndigheterna i praktiken utvecklat en snäv tolkning, eller snarare vantolkning av konventionen, och allt ihärdigare hävdat att för att asylsökande ska erkännas som flyktingar måste de ha konkreta bevis för att de personligen utsatts för förföljelse.

De flesta konflikter är en följd av stridigheter som förorsakats av frågor som rör ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning – faktorer som alla kan vara asylgrundande enligt Flyktingkonventionen.

Merparten av de människor som flyr urskillningslöst våld skulle därför få erforderligt skydd om vi fick se en ändrad inställning när det gäller tillämpningen av flyktingdefinitionen.

I Sverige har nu tre asylsökande från södra och centrala Irak i strid med FNs flyktingkommissaries (UNHCR) rekommendationer fått avslag på sina asylansökningar och riskerar att utvisas.

Enligt Migrationsöverdomstolen kunde situationen i Irak inte beskrivas som en ”intern väpnad konflikt” och de asylsökande kunde inte heller få flyktingstatus eftersom de inte kunde bevisa att de inte personligen riskerade förföljelse.

Asylsökande riskerar också att utvisas till Eritrea som härjas av våld och brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket strider mot UNHCRs rekommendationer.

I Danmark tvingas två tredjedelar av de asylsökande, av vilka de flesta är irakier, leva i ett juridiskt limbo där de varken beviljas asyl eller skickas tillbaka på grund av situationen i hemländerna.

De framlever dagar, månader och år i total ovisshet och fruktan för framtiden utan att kunna planera för sin egen eller sina barns framtid.

I Finland innebär den strikta tolkningen av de så kallade Dublinreglerna, som reglerar vilket land som är ansvarigt för en asylansökan, att minst en av tre asylsökande som flyr urskillningslöst våld har skickats tillbaka till det land i Europa de först anlände till.

Även om deras öde förblir okänt i de flesta fall, har det rapporterats om brist på skydd, dåligt mottagande och även att de har återsänts med tvång till sina hemländer.

För Finland som ligger i utkanten av Europa har Dublinreglerna inneburit en möjlighet att kunna fly undan sina internationella förpliktelser att erbjuda skydd.

I Island har endast en asylsökande fått flyktingstatus sedan 1984. Island tillämpar en mycket strikt tolkning av Dublinreglerna; på grund av sitt geografiska läge är Island sällan det första land asylsökande kommer till.

Personer som flytt urskillningslöst våld avvisas rutinmässigt, det gäller till exempel asylsökande från Afghanistan och Sri Lanka.

I Norge har antalet tvångsavvisningar till Afghanistan och Somalia minskat.

I stället har man börjat förlänga tillfälliga uppehållstillstånd med ett år i taget för människor som flytt från väpnade konflikter.

Människor som ska avvisas lever nu i stället i oändlig ovisshet, fruktan och meningslöshet.

Det är ytterst inhumant och ovärdigt att tvinga människor tillbaka till väpnade konflikter eller områden där de riskerar förföljelse eller andra hot mot sitt liv och sin frihet.

Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige borde i stället föregå med gott exempel genom att försvara rätten till asyl, uppmärksamma människors behov av internationellt skydd och verka för att visa hur sårbara flyktingar är.

De nordiska länderna är viktiga ekonomiska bidragsgivare till

UNHCR men ansvaret slutar inte där.

I stället borde Norden vara den region i världen som vänder trenden att undergräva rätten till asyl och ger denna rätt ett verkligt värde och innebörd.