Vad är det du sjunger, Linda?

Linda Bengtzing vann melodifestivalens delfinal i lördags. Det tror jag det. Hon kom till Malmö med en riktig schlagerdänga som appellerar direkt till den svenska schlagersjälen. Fasta takter, tonartshöjning, fyrverkeri på scenen och ett oemotståndligt attackerande sväng. Men hur var det med texten?

”Jag har en riktig karl, en sån man vill ha, precis som det ska va’

Som kan det där med bygg och snickeri, han kan kombinera mat med vin

Jag borde vara glad, jag vet vad jag har: En trygg familjefar

Men ändå i min fantasi, finns en annan i mitt liv”

”Det är en äcklig text”, sa en av mina vänner.

”Jag förstår ingenting, vad hände med kvinnans självständighet?” skrev en annan.

Jag fattar vad de menar. Det finns flera genusglasögon att ta på sig för att kritisera Bengtzings text.

Alternativ 1: ”Varför ska man vilja ha en buse när man redan har en underbar man? Är det för att traditionella könsroller säger att män ska vara farliga och kvinnor ska vara väna?”

Alternativ 2: ”Vad är så fantastiskt med en man som både är händig och kan tömma en diskmaskin? Det borde vara självklart för alla människor oavsett kön.”

Jag lämnar de enklaste analyserna därhän en stund och försöker förstå varför jag faller så pladask för Bengtzings låt. Etablerad feminist som jag är borde jag gå i taket. Inte kan jag av alla människor tycka att hennes budskap är viktigt och relevant?

Jo. En ärligare beskrivning av könsrollernas och heteronormens unkna dilemma har jag sällan hört. Mer än en gång har jag känt som Bengtzing sjunger. Den ”snälla” mannen har inte varit lika intressant som den ”farliga”. Varje gång har jag varit medveten om hur förutsägbara mina känslor är – att skälet till affektionen är socialt konstruerade könsroller. Arrogans och maktfullkomlighet anses ju fortfarande vara fullt acceptabla manliga egenskaper, till och med attraktiva.

Det är helt åt skogen, naturligtvis. Men bara för att jag är feminist slipper jag inte ut ur könsfängelset. Det är den bistra sanningen. Jag är lika präglad som andra av heteronormens förljugna motsatsförhållande mellan könen – även om jag försöker göra en annan värld möjlig. Om jag inte hade med könsrollerna att göra, hur kunde jag då bekämpa dem?

”Undrar, är det fel på mig?” sjunger Bengtzing. Så tänker jag alltid när jag råkar fängslas av könsroller som inte hör ihop med min livshållning och människosyn. Varför är det så lätt att halka dit?

Det finns ett normkritiskt sätt att lyssna på Bengtzings text, påpekar en av mina vänner på Facebook. Kanske är den person hon drömmer om någon som inte passar in i heteronormen? Någon mycket äldre eller yngre? Någon med ”fel” etnicitet eller socialgrupp? Rent av en annan kvinna?

Om man lyssnar på Bengtzings text med normkritiska öron kan den bli hur radikal som helst.

Ett annat alternativ är att ”den trygga familjefadern” egentligen inte är särskilt snäll. Han kan komma undan som den ultimata kombinationen mellan kock och bilmekaniker – men ändå hävda förlegade, förtryckande könsroller. Tänk om den alternativa och förbjudna partnern är mycket bättre på att bejaka kvinnans hela sexualitet och mänsklighet?

Bara textförfattarna vet vad som var ursprunget till Bengtzings text. Det som är så bra med oss lyssnare är att vi har rätt att tolka. Vi kan tycka att texten är sexistisk, normkritisk eller rätt och slätt intetsägande.

Linda Bengtzing har gett mig den bästa feministiska tankeställaren på evigheter. Jag älskar hennes sväng och var nära att ta hennes schlagerdänga med en skön klackspark – tills jag började lyssna på texten.

Nu vet jag inte vad jag ska tro. På bästa möjliga sändningstid ställde Linda Bengtzing heteronormens könsroller på huvudet. Kanske är hon den största feministen av oss alla.