Nej, Försäkringskassan, jag klarar mig inte själv

Jag heter Erik Videgård och är 50 år. För ett år sedan fick jag cancer. Den satt på vänster tonsill och hade klass 3 på den 4-gradiga skalan. Allvarligt alltså, riktigt allvarligt.

Nu hade jag tur, Sverige har kanske världens bästa cancervård vad gäller öron, näsa, hals. Min läkare, professor Claes Mercke, lovade att försöka rädda så mycket som möjligt av min tunga och mina smaklökar. Men han sa också:

”Det kommer att bli tufft Erik. Vi kommer att kunna bota dig men vägen dit kommer att bli fruktansvärt jobbig.”

Jag var rätt tuff då men så här i efterhand kan jag tycka att han tog i underkant. Att må illa av att se andra dricka vatten känns lite speciellt.

Efter att ha pratat med Claes ringde jag först min fru och sedan till Försäkringskassan.

Någon vecka senare kom beslutet. Jag hade rätt till sjukpenning. Men den var beslutad till noll kronor.

Varför? Jo, Försäkringskassan hade uppfattat att min förra anställning hade slutat för mer än tre månader sedan – och därför skulle mitt aktiebolag stå för sjukpenningen. Jag samlade då in uppgifter som visade att mitt tidigare arbete avslutats drygt två månader innan sjukdomsbeskedet, och att jag inte haft någon verksamhet i mitt bolag på flera år.

Det går väl att resonera, tänkte jag i min enfald. Men inte då. Du får överklaga, lät beslutet.

Det går väl att resonera med dem ett steg upp, tänkte jag. Någon månad senare fick jag veta att min överklagan inte förändrade beslutet. Du får överklaga till Förvaltningsrätten.

Jag ringde Förvaltningsrätten förra veckan. Deras handläggningstider ligger på ungefär ett år. Ridå.

Med cellgifter, strålning, antibiotika, sondmatning, svimningar, gråt, outhärdlig smärta, håravfall och saker så äckliga att jag inte vill dela med mig riktigt, har det här naturligtvis tagit hårt på min familj, anhöriga och vänner.

Utöver detta har jag inte kunnat tjäna ett öre. I september fick det vara nog. Jag kunde inte och ville inte tigga eller låna en spänn till.

Jag började jobba med amerikanska inspelningen av ”Män som hatar kvinnor” som assistent och chaufför åt Daniel Craig. Daniel trodde, liksom jag, att vi hade ett socialt skyddsnät i Sverige (jag var tvungen att berätta att jag var sjuk, det var så konstigt att jag satt med dropp-påse i bilen). Han mejlar allt som oftast och frågar hur det går, han tycker att det svenska systemet suger.

Under den här tiden har min mamma kämpat för att få ihop till vårt uppehälle, liksom naturligtvis min fru. Nu ligger min mamma på hjärtintensiven. Jag är övertygad om att det beror på den stress hon gått igenom, raggandes pengar åt mig och min familj.

Fan. Jag pallar inte att jobba hur långa pass som helst, jag blir trött, dödligt trött, och det gör ont, jävligt ont. På smärtskalan ligger jag på 8–9 utan medicinering.

Men vad ska jag göra? Pengarna måste in och FK tvår sina händer. De tror inte på mig, säger de. Trots intyg och en historia av 0 (noll) sjukskrivningstimmar?de senaste 20 åren så ska jag behöva gå till domstol för att kanske få upprättelse.

Som vanlig medborgare får du inte ens rättshjälp mot ­myndigheter då ”dessa skall värna om medborgaren”. Det går att ansöka om speciell hjälp vilket jag gjorde men fick avslag med kommentaren: ”Erik Videgård kan klara sig själv”.

Ni ser på bilden hur jag såg ut dagen då jag fick det beslutet.

Nu jobbar jag halvtid på ett café i Stockholm. Har sökt om sjukpenning för de 50 procent jag är sjukskriven. Tror du att jag kommer att få det? Jag hoppas i alla fall, och mer därtill, och NU!