Nu när folket i Burma behöver solidaritet kan vi inte förbli tysta. Först vill vi sända vårt budskap om stöd till Aung San Suu Kyi, sedan uppmanar vi det internationella samfundet att ta över taktpinnen för en snabb övergång till demokrati, skriver nio av världens kvinnliga politiska ledare i detta internationella upprop med bland andra Ségolène Royal och Mona Sahlin.
Mona Sahlin,
Partiledare, socialdemokraterna, Sverige
Ségolène Royal,
President för regionen Poitou-Charentes, Frankrike
Helle Thorning-Schmidt,
Partiledare, socialdemokraterna, Danmark
Aichatou Mindaoudou,
Utrikesminister, Nigeria
Marie Arena,
Ministerpresident för den fransktalande delen av Belgien
Zita Gurmai,
Ordförande för kvinnorna i Europeiska socialdemokratiska partiet, MEP, Ungern
Marina Sereni,
Vice ordförande för Olivträds-gruppen i parlamentet, Italien
Belarbi Aicha,
Styrelsemedlem i Socialistpartiet, Marocko, f d ambassadör och statssekreterare
Elena Valenciano Martinez-Orozco,
MEP, Internationell sekreterare, PSOE, Spanien
I dag hör vi Burmas folk uttrycka sin längtan efter demokrati och rättvisa. De protesterar mot en militärjunta som i 17 år har förnekat 1991 års Nobelfredspristagare Aung San Suu Kyis demokratiska partis valseger. Denna fredliga protest, i form av dagliga och allt större demonstrationer, står i skarp kontrast till förtryckarnas grymheter.
Det vi nu ser är en pånyttfödelse av en mycket viktig demokratirörelse i Burma. Stora protester har pågått i över en vecka i de viktigaste städerna i Burma. I måndags tågade över 100 000 munkar på Rangoons gator. Inte på två decennier har så många burmesiska medborgare vågat protestera mot militärdiktaturen. Dessutom har populära artister och de som valdes i demokratiska val 1990 stött det folkliga missnöjet. Det som burmeserna frågar efter är demokrati, nationell försoning och frihet för alla politiska fångar.
Situationen har nu uppnått momentum och är därmed farlig. Militärdiktaturen har en lång historia av förtryck:
FN:s kommission för mänskliga rättigheter deklarerar att man är ”djupt oroad över de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter som folket i Myanmar fortsatt utsätts för”. Internationella Röda Korset beräknar att det finns 1 550 politiska fångar i Burma. Internationella fackliga organisationer uppskattar att 800 000 burmeser utnyttjas i tvångsarbete. Enligt ILO är ”det sätt på vilket regeringstjänstemän, och framför allt militären, ostraffat behandlar den civila befolkningen som en enorm källa av slavarbetare, utgör en del av ett politiskt system, som är grundat på användande av våld och förödmjukelser i syfte att beröva befolkningen dess demokratiska rättigheter. Deras handlingar utgör ett allvarligt brott mot mänsklig värdighet.”
Nu när folket i Burma behöver solidaritet kan vi inte förbli tysta. Som kvinnliga politiska
ledare vill vi först av allt sända vårt budskap om stöd till Aung San Suu Kyi: den enda fredspristagare som berövats sin rörelsefrihet.
Hennes upprop ger eko i oss och vi vill förstärka det: ”Använd er frihet till att främja vår”, lyder hennes ständiga uppmaning. Hon representerar ett folks strävanden efter fred och frihet. De i våra länder som använt all sin kraft för att vinna fred och återerövra frihet vet hur viktigt det är med ett internationellt budskap om stöd.
Vi stöder det burmesiska folkets mod. De har valt icke-våld för att uppnå en övergång till demokrati. Det är ett föredömligt vägval. Men om inte det internationella samfundet med styrka och beslutsamhet tar över taktpinnen riskerar vi att förlora kraften i detta vägval.
I våra länder, och utifrån de uppdrag vi har, uppmanar vi
FN:s säkerhetsråd, den sydostasiatiska samarbetsorganisationen Asean, EU samt stormakterna i regionen att garantera Burmas folk respekt för deras grundläggande rättigheter och för en snabb övergång till demokrati, den enda garantin för stabilitet i regionen.
Burma har blivit en universell symbol för diktatur och förtryck. Men landet är också en universell symbol för icke-våldet och modet hos dess folk, liksom tidigare Chile under Pinochet eller Sydafrika under dess mörkaste tid av apartheid.
Att bryta dödläget i Burma skulle det vara ett bevis på det internationella samfundets beslutsamhet att stödja demokratiseringen i Asien.