Leijonborgs språktest – ett bra första steg

Lars Leijonborg må vara den mest okarismatiske partiledaren men han är inte så dum som han ser ut. I och med förslaget om att invandrare skulle bevisa kompetens i det svenska språket berörde han ett känsligt ämne. Det talas undermålig svenska bland invandrarna i landet. Blatten kommer att förbli en blatte så länge han inte kan lägga sig på samma nivå som Olle och Berit. Att inte kräva språktest av invandrare och att inte uppmuntra invandrarungdomar till att läsa och skriva är att undanhålla en chans till ett bättre liv.

Men vem ska fånga språket nu när Astrid Lindgren tagit tåget hem? Min mor läste min första bok för mig när jag var sex månader. Det spelar ingen roll hur mycket jag förstod, hur många människor eller djur jag kunde peka ut på bilderna utan boken i sig. Boken är ett elixir. En räddande amulett för alla barn. Alla barn i allmänhet och invandrarbarn i synnerhet.

En av de människor som ständigt satte svenska språket i fokus var allas vår Astrid. Jag har läst praktiskt taget alla hennes böcker och jag kan sätta min vänsterhand på att jag aldrig kommer att glömma bilden med Pippi när hon lyfte upp den svartprickiga hästen. Eller när Emil sprang över gräsmattorna med den rytande pappan bakom sig. Eller alla andra färgstarka karaktärer som talade till mig genom de fyllda boksidorna. Och fan ta mig men det fastnade. Någonting fastnade. Någonting som gjorde att jag visste vad ord som svartprickig och gräsmatta betydde.

Det finns barn i behov av hjälp. I Guatemala finns det gatubarn, i mindre välbärgade länder i Afrika finns det barn som inte har skolor att gå i. Men även här i Sverige, i vårt högteknologiska land där man kan tala med varandra via 30-grams småklossar med antenner, även här finns problem.

I Sverige finns en grupp med barn och ungdomar som mer än tidigare behöver hjälp. De är utanför. Jag talar om invandrarbarnen. De stackars invandrarbarnen utan hjärna? Nej, de starka invandrarbarnen utan språk.

Det fattas dem någonting och det är varken kapaciteten till inlärning eller viljan att ta emot den. Det är någonting som är mer svårfångat än så. Motivation. Varför i helvete ska jag lära mig svenska? Ey, mannen vem bryr sig? Varför ska jag lära mig svenskarnas jävla språk, ey jag bryr mig inte brorsan skitsamma.

Mina vänner, akademiker och blattar. Så här är det: språket är en nyckel. Inte till en, inte till två utan till femtiotusenartonhundranitton skattkistor. Alla med olika innehåll. En hel värld av möjligheter enbart genom att lära sig skriva skrev skrivit. Verb, adjektiv, singular, plural, alla dessa termer av obegriplighet sätts samman till en underbar slutsats.

Med språk kommer du vart du vill. Det spelar ingen roll om båda dina föräldrar är svarta som kol. Det spelar ingen roll om du har slöja. Det spelar ingen roll om du är en iranier med tuppkam och piercing i båda öronen och i näsan och dina byxor hålls uppe av ett nitskärp. Det spelar ingen roll. Det kan ha pyttelite betydelse men det spelar i slutändan ingen roll hur du ser ut eller var du kommer ifrån. Lite tid är allt som behövs men med svenska språket i handen så kommer du vart du vill i det här landet. Du behöver inte ens en karta. Skit i kompassen. Det räcker med en rik vokabulär i bakhuvudet, lite grammatik i pannloben och ett uns jävlaranamma i tinningen.

Så lösningen på problemet är självklar. Det behövs en kompetensutveckling av största mått. En satsning på att få turkgrabbarna i Hjällbo att läsa Hemingway, se till så att varenda liten invandrarflicka i landet vet vem Don Quijote var OCH att de vet att det stavas Q-u-i-j-o-t-e.

Det räcker inte med stödsvenska. Skulle en blind person vilja ha någon som läser för honom eller kunna läsa själv? Förslaget om ett språktest för att få svenskt medborgarskap är ett bra första steg. Sverige är så lamt mot invandrare och flyktingar många gånger. Ställer inga krav alls. Att få lite press på sig i det nya landet kan bara motivera och få en att känna sig viktigare.

Men jag tror att det är ett misstag om man tror att ett språktest ska fixa saken. Många kommer säkert att plugga som sjutton inför provet men eftersom provet antagligen inte kommer att vara så avancerat så lär man sig bara det nödvändiga. Nej, ett språktest måste stöttas upp av fortsatt språkinlärning. Motivation framförallt.

För frågan är: Vad vill vi ha i Sverige? Arbetslösa, språkfattiga invandrare som inte gör någonting annat än att ställa till med problem för sig själva och andra. Som inte får någon att må bra. Sitter hemma med parabol som visar filmer från hemlandet och inte lär sig ett skit.

Och i andra änden av landet sitter en svensk familjefar och stör sig så in i helvete på alla parasiter i landet som inte gör, nä just det, ett skit. Motivationen behöver inte ytterligare förklaring.

Jag har slut på metaforer och ord för den här gången. Så här gör vi till att börja med: både till invandraren i Fittja och den svenska politikern bakom sina papper. Om båda just nu tar upp en penna och skriver var sitt brev till varandra. Det är där det börjar.

Navid Modiri, 19,

kom till Sverige från Iran som 2-åring,

student på skrivarlinjen, Fridhems folkhögskola