ÅSIKT

Kriget mot terrorn har gjort oss blinda

Debattören: Det är dags att utvärdera och ompröva svenska myndigheternas agerande

Kriget mot terrorismen har fört svenska myndigheter ut på ett gungfly. Med substanslösa anklagelser demolerar polisen de misstänktas hem – för att sedan förklara dem oskyldiga.
Kriget mot terrorismen har fört svenska myndigheter ut på ett gungfly. Med substanslösa anklagelser demolerar polisen de misstänktas hem – för att sedan förklara dem oskyldiga.Foto: privat
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I oktober höjde Säpo Sveriges hotnivå för terrorism. Svenskarna manades till ökad vaksamhet, oklart mot vad. Men Säpos egen vaksamhet mot vad utländska beskickningar har för sig mot svenska folket kan väl lite diplomatiskt beskrivas som sömngångaraktig.

Lägg därtill razziorna i Göteborg. Om hälften är sant begicks ett flagrant övergrepp mot en enskilds medborgerliga rättigheter på morgonen den 30 oktober. Dörrar knäcktes. Maskerade poliser stormade in och tvingade en terrormisstänkt att naken lägga sig ned på golvet medan hans barn såg på och föstes runt av poliser med skarpladdade vapen.

Misstankarna mot männen i Göteborg verkar ha haft föga substans. Redan efter några timmar släpps två och dagen därpå de två övriga till polisens förvåning. Den av de gripna som berättat om gripandet var inte ens misstänkt utan skulle bara hämtas till förhör vilket uppdagades först på onsdagen. Lite drygt en vecka senare frias samtliga från alla misstankar.

I stället för förundersökning om terrorism väntar nu utredning om tjänstefel och sannolikt ett rejält skadestånd från JK till den ”misstänkte”.

Även om utgången i Göteborg innebär att likheten upphör mellan Sverige och en polisstat där det inte är så noga om oskyldiga drabbas, finns anledning att fråga sig hur kriget mot terrorismen bedrivs såväl polisiärt som politiskt.

Om detta är exempel på hur myndigheterna sköter bekämpningen av terrorismen är det illavarslande för oss alla både i egenskap av presumtiva terroroffer och medborgare.

Det är inte första gången övergrepp begås. Det mest häpnadsväckande och upprörande fallet gällde två egyptier som amerikanska agenter efter regeringens godkännande hämtade på Bromma flygplats 2001. De paketerades som kollin medan Säpo tittade på. I Egypten torterades de.

I namn av detta krig mot terrorn kommer oförrätterna och övergreppen slag i slag. Det är illa i sig men det mest allvarsamma är vad kriget gör med vår tilltro till rättsstaten, rättsmedvetandet och myndigheterna. I USA väcktes ”hope” med Barack Obama som lovade att avskaffa symbolen för rättsövergreppen, fånglägret Guantanamo på Kuba. Ännu nio månader efter det utlovade avvecklingsdatumet satt – i början av november i år – fortfarande 174 ”illegalt stridande” fängslade. Detta i strid med internationella konventioner och fördrag.

Det är en självklarhet att varje demokrati måste ha tillgång till och använda tvångsmedel för att bekämpa brott. Det gäller oavsett om det handlar om engångsförbrytare, yrkeskriminella eller ideologiskt betingad kriminalitet som syftar till att kasta samhällsordningen över ända. Men när åtgärderna inte är proportionella med syftet och går ut över grundläggande principer är det fara å färde.

Det finns säkerligen flera bud om när denna utförsbana och eroderingen av rättssäkerheten startade i Sverige. Ett möjligt datum skulle kunna vara den 1 oktober 2004. Då trädde en lagändring, signerad justitieminister Thomas Bodström, i kraft som innebar att även telefoner som inte tillhörde en misstänkt kunde avlyssnas, till exempel abonnemang en misstänkt kunde tänkas ringa till. Kretsen av personer som riskerade att bli avlyssnade vidgades därmed avsevärt.

Det kan tyckas vara en bagatell men det var då dammluckorna öppnades. Teleavlyssning har utökats från brott som har minst två år i straffskalan till brott där man kan anta att straffet blir mer än två år och även brott med lägre straffvärde kan avlyssnas. Polisen har hittills i princip haft fri tillgång till teleoperatörernas uppgifter om vem som kontaktade vem, när och varifrån, såkallad teleövervakning. Användningen av dessa tvångsmedel, liksom hemlig kameraövervakning, ökar år efter år och kan sättas in även i preventivt syfte.

Till det har förts hemlig rumsavlyssning, buggning, även av ­lokaler dit allmänheten har tillträde, exempelvis restauranger.

I riksdagen spjärnade flera partier emot och lyckades få en minoritetsbordläggning i ett år. Men kritikerna verkar ha tystnad liksom de som opponerade mot FRA:s dammsugning av misstänktas och ännu inte misstänktas kommunikation med sin signalspaning.

Vi har hamnat på ett gungfly.

Visserligen förmår åklagare många gånger att hålla emot övernitiska poliser som övertolkar signaler och visst har vi kontrollorgan som till exempel JO och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Men det framstår som angeläget att efter all utvidgning av tvångsmedel göra halvhalt och utreda om åtgärderna är effektiva och avvägningen mot andra intressen är rimlig. Samt om resurserna för kontroll är dimensionerade så att kriget mot terrorismen inte ska sluta med att demokratin begår självmord i rädsla för döden.

FAKTA

Nils Funcke, 57, journalist, Stockholm.

Efter attentaten i USA 11 september 2001 pågår ett ”krig mot terror”. Kampen mot terrorism har fått långtgående konsekvenser för rättssäkerheten menar debattören, som vill att de brottsbekämpande myndigheternas utökade befogenheter utvärderas.

Nils Funcke