ÅSIKT

Förpassa dödsstraffet till historieböckerna

UD och Amnesty: För hundra år sedan slutade Sverige med avrättningar – nu borde Kina, Irak, Iran, Saudiarabien och USA göra samma sak

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

På morgonen den 23 november 1910 fördes den dödsdömde Johan Alfred Ander ut på fängelsegården på Långholmen i Stockholm. Där väntade en bödel med en giljotin på att verkställa dödsdomen. Detta blev den sista avrättningen i Sverige. Elva år senare, 1921, avskaffades dödsstraffet i fredstid men det dröjde ända till 1972 innan det avskaffades helt i svensk lag. 

För ett hundra år sedan var det bara fyra länder som hade avskaffat dödsstraffet, Colombia, Costa Rica, San Marino och Venezuela. När FN bildades, 1945, var det bara åtta.

I december 1977 höll Amnesty en konferens om dödsstraff i Stockholm. Det blev starten för en världsomfattande kampanj för ett totalt avskaffande.

Sverige har länge varit drivande i arbetet mot dödsstraffet. Även EU arbetar aktivt gentemot enskilda länder som har kvar dödsstraffet. Dessutom pågår just nu förhandlingar i FN:s generalförsamling om ett förslag till moratorium för avrättningar. Också enskilda fall tas upp, som till exempel tvåbarnsmamman Sakineh Ashtiani i Iran som dömdes till stening för påstått äktenskapsbrott. Där har bland andra de nordiska utrikesministrarna gjort gemensam sak för att söka hindra detta barbariska straff. 

Enligt Amnestys statistik är det i dag bara 58 länder som kan anses ha kvar dödsstraffet, men inte heller i dessa används det varje år. Förra året genomfördes avrättningar endast i 18 länder – fast enligt vår uppfattning är det förstås 18 för många.

I Europa är Vitryssland det enda land som genomför avrättningar. På den amerikanska kontinenten är USA ensamt om att regelbundet använda dödsstraff. I Afrika, söder om Sahara, är det bara ett fåtal länder som fortfarande gör det.

I Mellanöstern och Asien ser det inte lika ljust ut. I Kina är det en statshemlighet hur många som avrättas, men enligt Amnestys beräkningar rör det sig om tusentals människor varje år. I Iran har avrättningarna ökat de senaste åren. Män och kvinnor kan dömas till döden för moralbrott, barn under 18 år kan dömas till döden i strid mot FN:s barnkonvention och enskilda aktivister har dömts till döden för ”fiendskap mot Gud”. I Irak har hundratals avrättats, många efter bristfälliga rättegångar och ”bekännelser” som framtvingats under tortyr.

Ett viktigt skäl att motarbeta dödsstraffet är att det är oåterkalleligt. I Förenta staterna har under senare år över hundra dödsdömda frigivits, innan deras straff verkställts, sedan ny teknisk bevisning (inklusive DNA) visat att de faktiskt var oskyldiga. Dessa människors liv kunde räddas, men hur många andra oskyldiga runt om i världen som redan avrättats kommer vi aldrig att få veta.

Det finns inget rättssystem som är så säkert att inte misstag begås. Bara risken att ta livet av ytterligare oskyldiga borde räcka för att länder som Kina, Irak, Iran, Saudiarabien och USA, de fem länder som enligt Amnesty avrättade flest under 2009, ska inse att dödsstraffet inte hör hemma i ett modernt samhälle.

Det klassiska argumentet för dödsstraff är att det avskräcker från brott. Men det finns inga bevis för att detta hindrar brott mer effektivt än andra straff. Länder med dödsstraff har heller inte lägre kriminalitet än andra.

Dödsstraffet är och förblir ett grymt och omänskligt straff. Att ge någon rätt att döda en annan människa strider mot de mest grundläggande humanitära principerna. Det är dessutom omöjligt att ändra, när det väl verkställts.

Giljotinen som användes när Johan Alfred Ander avrättades har visats på museum. Nu är det hög tid att även dödsstraffet hamnar i historieböckerna.

Hans Dahlgren
Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter

Lise Bergh
Generalsekreterare Amnesty International svenska sektionen